Mattias Svensson gör ett riktigt brutalt utfall mot såväl liberaler, likt Johan Norberg, som ser med cynism på borgerliga regeringens försiktighet och ovilja att ta strid för frihetliga värderingar, som liberaler, likt Johnny Munkhammar, som engagerar sig partipolitiskt för att driva på reformarbetet, Mesighet kommer aldrig att ge bättre borgerlighet:
Ursäkta, det är inte cynism utan ett hållninglöst daltande. Man ursäktar inte någon som pissar på en med att de faktiskt hade kunnat slå ner en och ta ens plånbok också. Då är man inte en cyniker, utan en mes. Även om man hade förväntat sig en sådan behandling, så skäller man ut förövaren och förväntar sig bättring till nästa gång. Man måste visa var gränsen ska dras om den inte ska överträdas, det är vad borgerlig hyfs och anständighet kräver.
Och om argumentet som används i denna blogg, att Alliansen måste jämföras med alternativet, skriver Mattias Svensson:
För det första vet vi inte om alternativet är värre … För det andra så är det dumt att deklarera att man tänker kasta bort sin röst på det ”minst dåliga” alternativet oavsett hur dåligt det är.
I polemik med Johnny Munkhammar skriver Svensson vidare:
[A]tt ”stå utanför” partipolitiken inte är detsamma som att göra ingenting, vilket är Munkhammars första gravt felaktiga antagande.
Jag anser att man ska jobba utefter alla tänkbara vägar för att uppnå ett friare och mindre förmyndaraktigt samhälle. Den här bloggen skrev att det är djärvt av Munkhammar att ge sig in i partipolitiken. Jag har själv erfarenheter av partipolitik och det är sanneligen inte enkelt att förändra ett parti. Nu anser jag ju att vi var några som i centerpartiet på 1990-talet lyckades besegra Olof Johanssons s-samarbetslinje och därmed skapa förutsättningar för Alliansen. Men priset var högt. Jag orkar inte längre med den typ av konflikter som ständigt pågår i partipolitiken. Jag har fått min livstidsdos av personliga vendettor — som krävs om man ska peta de makthavare i partiet som för det i fel riktning.
Att den sortens förändringar inom partierna behövs, pekar ju också Mattias Svensson på när han exemplifierar med Margaret Thatcher och Keith Joseph — de tog ju strid med partiledningen inom Tory och ändrade riktningen på partiet. Inifrån.
Men Svensson har ju samtidigt rätt i att det behövs krafter utanför partipolitiken som driver debatten och skapar opinionsvindar åt rätt håll. Det har den här bloggen länge hävdat. Partipolitikerna kan inte gå i motvind särskilt länge om de ska behålla möjligheten att vinna val. De måste ha opinonen med sig, åtminstone en betydande del av den. Och opinion skapas av oss som står utanför partipolitiken.
Jag tror inte på Johan Norbergs vägval, att välja cynismens väg, men jag menar att Johnny Munkhammars och Mattias Svenssons vägval båda kan fungera — och parallellt med varandra. De är inte varandras motsatser. Problemet med Munkhammars vägval är att chansen att åstadkomma förändring är liten, men priset kan bli högt. Den mer raka och renläriga linje som Svensson står för innebär att genom opinionsbildning föra idédebatten vidare och pressa de många som redan arbetar i partierna.
Valet beror på var man mentalt befinner sig. Om man orkar putta förslag några millimeter i rätt riktining i ett långt och grått arbetsklimat. Eller om man vill måla i de starka ideologiska färgerna. För egen del befinner jag mig på samma våglängd som Mattias Svensson. Men jag vill inte kalla det mesigt att inifrån putta Alliansen lite åt rätt håll.
(Andra intressanta bloggar om politik, idedebatt, ideologi, demokrati, förankring, moderaterna, frihet, kapitalismi, ekonomi, reformer, alliansen, regeringen)