Har just varit på förhandsvisning av en ny dramadokumentär om de tyska vänsterterroristerna med Andreas Baader och Ulrike Meinhof i spetsen: Der Baader Meinhof Komplex, i regi av Uli Edel. Min tyske favoritskådespelare, Bruno Ganz, spelar den snillrike, lågmälde och insiktsfulle Horst Herold, chef för rikskriminalen (Bundeskriminalamt).
Det som gör filmen kontroversiell är att den utgår från terroristernas perspektiv. Men den här dramadokumentären är intelligent på ett sätt jag aldrig upplevt förut. För just genom att så närgånget följa hur aktivisternas resonemang och handlingar utvecklas till extremism, brutalitet och vidrighet blir det helt säkert också motbjudande för dem som på 1970-talet själva talat i termer av “amerikansk imperialism” och “proletariatets diktatur”. Autentiska bildfrekvenser från Vietnamkriget väcker säkert minnen hos de som då fanns på barrikaderna.
Filmen inleds med polisbrutalitet vid en vänsterdemonstration. Minuterna går och jag funderar på att lämna salongen. Det såg ut att bli en Michael Moore-film på tyska. Men det visar sig att denna öppningsscen är avsedd att placera åskådaren på aktivisternas sida, göra att vi i publiken känner sympati för att studenter vid tyska universitet protesterade. Och det är ur detta konfrontatoriska klimat som de mer extrema, med Andreas Baader och Gudrun Ensslin i spetsen, börjar begå mindre attentat och bankrån (för att finansiera verksamheten).
Ulrike Meinhof är, från sin upphöjda position som en känd tidskriftsredaktör, sympatisör som skriver välvilligt om aktivismen som blir allt mer våldsam. Gudrun Ensslin övertalar Meinhof att ordna en permission för den fängelsedömde Baader under vilken han stillsamt ska fly. Men planen går fel, man skjuter poliser och civila. I det ögonblicket väljer tvåbarnsmamman Ulrike Meinhof att följa Baader på flykten. Hennes ställning som känd journalist som fritagit en terrorist, gör att Baader-Meinhof får mycket stor publicitet och hamnar överst på polisens lista över efterlysta.
Allt detta försätter publiken i sympatisk attityd till dem. Deras resonemang framställs som begripliga. Men sedan börjar upptrappningen, de planerade avrättningarna av höga tyska makthavare och man känner, med prespektivet inifrån gruppen, allt större avsmak för deras urspårade resonemang som i slutet enbart riktar sig mot polisen. Ideologin har flagnat. Värst är när man övertalar en överklasstjej om att hjälpa till att kidnappa hennes egen far i hans hem. Inför ögonen på dottern och hennes mor skjuter de sedan fadern till döds när han gör motstånd. Under flykten förväntar de sig att dottern ska acceptera vad som hänt. Kampen kräver uppoffringar…
I presentationen av filmen heter det: “De kämpade för ett mer humant samhälle men förlorade sin egen humanitet.”
En god sammanfattning av filmen, även om jag ju inte går med på ens den första premissen om att de ville ett mer humant samhälle. De ville leva rövare, de ville vara viktiga, de ville sprida skräck omkring sig. Ingenting skiljer dessa vänsterterrorister från vilket kriminellt gäng som helst. Annat än att de försökte dölja sin omoral med politiska floskler.
Och trots att filmen diskuterar dessa moraliska och politiska frågor, är det också till stora delar en action av hög klass. Det framgår av trailern (3 min):
httpv://www.youtube.com/watch?v=WAyCi4cObmI
(Lägg märke till att Bosse Holmström är med i en halv sekund i autentiska bilder från ockupationen av Västtyska ambassaden i Stockholm.)
Filmens egen webbsite. (Andra intressanta bloggar om politik, film, filmrecension, terrorism, extremism)