Politiskt nödvändigt att regeringen gör ‘omtag’ om FRA-lagen

Den bästa diskussion om FRA-lagen jag hört sedan frågan blev så het, skedde i radions Studio Ett nu på eftermiddagen (lyssna här).
Eftersom få lagar hade varit föremål för så lång beredning i riksdagen som FRA-lagen — den bordlades ju enligt grundlagens minoritetsskydd våren 2006 — har jag utgått från att riksdagens ledamöter förankrat lagförslaget inom sina respektive partier och bland väljarna i sina valkretsar.
Under sommaren har det blivit klart att så inte är fallet. Av skånska regionrådet Pia Kinhult (m) framgår att i stort sett inga politiker inom moderaterna, utom riksdagsledamöterna, försvarar och står upp för FRA-lagen enligt riksdagsbeslutet i juni. Bättre verkar det inte vara inom övriga partier.
För mig är det obegripligt att riksdagsledamöterna inte sett till att förankra sin politik. Eftersom detta inte skett, blir det svårt att betrakta FRA-lagen som något annat än ett hafsigt hastverk. Då hamnar saken i ett annat läge för mig. Min respekt för demokratiska spelregler gör att jag tycker beslut som fattats ska gälla. Att klaga i efterhand är dålig stil och något av folkmobbsbeteende.
Ett viktigt undantag finns: en juridisk överprövning av politiska beslut ska kunna ske i en författningsdomstol som har att försvara grundlagarnas principer och värderingar. Därför har jag ansett det vara bra att FRA-lagen anmälts till Europadomstolen av Centrum för rättvisa, i radiodebatten företrädd av chefsjuristen Clarence Crafoord.
Han påpekar att Europadomstolen 12 dagar efter det svenska riksdagsbeslutet om FRA-lagen underkände en liknande underrättelselag i Storbritannien.
En konstitutionell maktdelning mellan riksdag/regering och oberoende domstolsväsende är den enda fullvärdiga lösning som ger tillräckliga garanti för mänskliga fri- och rättigheter. Men ännu har vi ingen författningsdomstol, och då har Pia Kinhult tyngd i argumentet att partierna har ett extra ansvar att utreda invändningarna mot FRA-lag.
Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson sa i radiodiskussionen att regeringen kan förlora valet på denna fråga, om man inte hanterar den på ett sätt som tillmötesgår kraven på ny översyn. Såväl Abrahamsson som Pia Kinhult menar att statsministern i sitt tal i Vaxholm borde meddela att regeringen drar tillbaka nuvarande version av FRA-lagen och gör de omprövningar som krävs efter Europadomstolens färska beslut.
Statssekreteraren i försvarsdepartementet Håkan Jevrell menar att gällande beslut täcker in alla hänsyn. Och försvarspolitikern Allan Widman (fp) menar att de tillägg som ska ske i höst, i enlighet med riksdagsbeslutet, borde räcka.
Pia Kinhult, Maria Abrahamsson och Clarence Crafoord framför konkreta och välavvägda argument för en grundligare översyn av FRA:s signalspaning som jag inte kan avvisa. Ingen av dem motsätter sig signalspaning, utan medger dess betydelse för svensk underrättelseverksamhet. Däremot har det visat sig att beslutsunderlaget inför riksdagens omröstning inte var fullgott för ett så viktigt ställningstagande som signalspaning i kabel är.
Maktpolitiskt har frågan också blivit en så stor belastning att regeringen måste agera för att komma ur den återvändsgränd man hamnat i.
Fredrik Reinfeldt bör använda Vaxholmstalet på lördag till att svälja prestigen och hänvisa till Europadomstolens utslag efter riksdagsbeslutet för att dra tillbaka FRA-lagen för ”omtag” i integritetesfrågorna, utan att för den skull ändra ambitionen att skapa en effektiv underrättelseverksamhet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )