Det ryktas att Barack Obamas tillkännagivande är nära om valet av kandidat till vice president. Detta är det viktigaste beslut i skarpt läge som Obama fattar före valdagen. Valet av vice har blivit allt viktigare. Dick Cheney har gjort ämbetet tungt genom att visat vilken roll vicepresidenten kan skapa sig inom ramen för den amerikanska konstitutionens maktdelning. Dessutom är både Obama och McCain något av outsiders i sina respektive partier, och då får vicekandidaten ökad tyngd i att skapa rätt profil och identitet för presidentkandidaten.
Jag håller med centervänstertidningen New Republic i Nunn Sense, där man talar för den förre senatorn Sam Nunn, 70, som åtnjuter stor respekt över partigränserna:
Han är arketypen för en vicepresident: otvivelaktigt kvalificerad och ändå lågmäld och ointresserad av självhävdelse. [Sam Nunn har nämnts som vice varje val sedan 1988] Och ändå är Nunn detta år ett mer lämpligt val än någonsin, eftersom han har flera viktiga kvaliteter som Obama har användning av: oklanderliga säkerhetspolitiska meriter, en aura av klok äldre statsman och amerikanska söderns släpande dialekt som signalerar allt annat än “elitism”.
Han ligger i mitten av politiska skalan, trots att han länge var senatens främste försvarspolitiker och retat många inom vänstern. Men han var vänstern trogen, exempelvis röstade han emot Kuwaitkriget 1990. Nunn är en försiktig general. Det borde passa Obama.
Nackdelen är väl att han är jämngammal med John McCain och att demokraterna med Nunn inte kan anklaga McCain för att vara för gammal. Men vill man verkligen använda så låga argument? Det skulle slå mot en stor väljargrupp som har högre valdeltagande än de flesta andra.
(Andra intressanta bloggar om USA, USA-valet, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama, Sam Nunn)