Den alltmer tongivande neokonservative säkerhetspolitiske experten Robert Kagan har skrivit en ny bok om tillståndet i världen, “The Return of History and the End of Dreams”. Den recenseras i City Journal, History’s Comeback.
Robert Kagan gör upp med den felaktiga uppfattning som många i västvärlden har om perioden som följde efter Berlinmurens fall i november 1989 och innan terrorattackerna i september 2001. Den anses vara en fredlig period, drömmarnas och hoppfullhetens oskuldsfulla tid. Men så var det inte:
Kagan påminner oss om att USA från 1989 till 2001 “intervenerade mer frekvent än under någon annan period i landets historia och betydligt oftare än någon annan aktör under samma tidsperiod”. . . [Dessa år] var inte fredens tid, vilket övergreppen på Balkan och i Rwanda, för att inte nämna al-Qaidas återkommande och förödande attacker, visar.
Därmed vänder sig Kagan också mot Francis Fukuyamas berömda analys om att historien är slut, eftersom liberal demokrati inte längre har någon seriös konkurrent. Framväxten av totalitära stater som Kina, Ryssland och Iran, liksom auktoritära regimer som Venezuela, har skapat tvivel om Fukuyamas antagande. I recensionen skrivs vidare:
Robert Kagan, som är informell rådgivare åt presidentkandidaten John McCain, jämför “de revanschistiska stämningarna i Ryssland idag” med tyskarnas ilska efter förnedringen i Versaillesfreden — och vi är alla medvetna om vad som följde. Vladimir Putins auktoritära styre, som utan tvivel kommer att fullföljas av hans handplockade efterträdare Dmitri Medvedev, har underbyggts av landets astronomiska tillväxt. Rysslands ekonomi har vuxit med mer än 50 procent mellan 1998 och 2006. . .
Både Kina och Ryssland har storslagen imperialistisk historia att falla tillbaka på, vilket betyder att människor kan fråga sig: “Varför inte igen?”
Jag tycker denna analys, som tar varningssignaler på allvar, är betydligt sundare än analyser som de traditionella utrikespolitiska etablissemangen står för och där man inte gör skillnad mellan demokratier och diktaturer. Och därför inte ser att demokrati som styrelseform utmanas.
När David Frum intervjuades av Thomas Gür i Global Axess (se här) påpekar han att det under lång tid varit så att bara demokratiska styrelseskick har blivit framgångsrika och uthålliga. Därför har nationella eliter i utvecklingsländer sett demokrati som förebild. Men nu finns, för första gången på hundra år, ekonomiskt framgångsrika auktoritära stater (Kina och Ryssland) som också kan fungera som förebilder.
Detta är ju riktigt och viktigt. Sudan har kunnat fortsätta folkmordet i Darfur därför att man haft internationell uppbackning från Kina. Iran går fri från kännbara FN-sanktioner eftersom Kina och Ryssland backar upp dem. Världssamfundet gör inget mot svälten som Robert Mugabe driver fram i Zimbabwe, av samma skäl.
Jag håller (vilket knappast kan förvåna någon) helt med Robert Kagan om att frihetens och demokratins utmaningar ingalunda är över. Och om att det är denna stridslinje mellan demokrati och diktatur som måste forma västvärldens strategiska tänkande i internationell politik. Det är häpnadsväckande att så ännu inte är fallet. Europa (med Sverige) blundar och låtsas som att kalla krigets slut skapat en ny värld. Ju längre det dröjer innan man öppnar ögonen, desto hårdare kommer uppvaknandet att bli.
Se mer i bloggen: Analys av neokonservatismen idag och historiskt, Diktaturerna stiger fram och tar för sig i vår tid, Europa på väg att bli en grekisk tragedi?, Bush den envise dissidenten har fått rätt.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, neokonservatism, MR, frihet, yttrandefrihet, demokrati, Robert Kagan, USA, McCain, EU, Kina, Ryssland, islamism, kalla kriget)