Politik är inte önsketänkande, Mr Norberg

Johan Norberg replikerar på min kritik i går av hans utfall mot Karl Rove i Expressen, med att hänvisa till att George W Bush vann val med knappare marginal än tidigare presidenter.
Förlåt mig, men som demokrat tycker jag naturligtvis det är ett starkare förtroende att ha fått 62 miljoner väljares röster (som Bush 2004), än att ha fått 47 miljoner röster (som Bill Clinton 1996). En ökning med 32 procent — långt större än befolkningstillväxten. Att marginalen var knappare till förloraren är mindre viktigt. Demokrati handlar ytterst om förtroende.
Och Norberg har fortfarande inte förstått att politik inte är önsketänkande, utan en fråga om hård konkurrens och att väljarna faktiskt avgör. Norberg tycks tro att en presidentkandidat som vill sänka skatterna kan håna de kristna väljarna. ”Det borde räcka” med att föreslå sänkta skatter, skriver han. Nej. Man kan inte slå väljarna på käften och avfärda hela deras livsfilosofi som vidskeplig för att sedan tro att de ska rösta på en.
Med Norbergs ”taktik” hade hans skattesänkarkandidat stått utan den stora väljargrupp som vill sänka skatterna mest. Till vilka väljare skulle Norbergs kandidat vända sig då, när de kristna valt att backa upp en konservativare kandidat? Vilka?! Skulle Norberg vänt sig till östkustliberalerna? De som älskar Europas höga skatter? Tror han att de plötsligt skulle ändra sig, som för att tacka för att man spottat på de kristna?
Problemet för libertarianer i USA är att de har en allierad i sin skattepolitik, som de varken förstår eller respekterar; de kristna. Ateisterna och de intellektuella på öst- och västkusten vill höja skattetrycket massivt. Det är den gigantiska kristna fólkrörelsen som är hela skillnaden mellan USA och Europa i skattetryck. Vill Norberg verka för fortsatt lågt skattetryck i USA måste han värna denna kristna folkrörelseanda, för slutar den fungera blir det som i Sverige — staten förväntas ta allt ansvar. Var god välj!
Sedan kan man också undra hur indoktrinerad Johan Norberg blivit av östkustliberalerna där borta i Washongton DC, detta centrum för amerikanska vänsterintellektuella. Han tar upp två fall där han påstår att Bush stått på den intoleranta statsinterventionismens sida:  stamcellsforskning och dödshjälp åt hjärndöda Terry Schiavo.
Här har han helt svalt vänsterns retorik. I fallet Schiavo handlade det om vilka familjemedlemmar som hade rätten att besluta om hennes liv eller död. Hennes föräldrar ville fortsätta mata henne, de som skött om henne under alla år. Men hennes man, som övergav henne, ville avsluta hennes liv för att kunan gifta om sig. Det handlade inte om staten kontra individen, utan om en familjetvist. Och det var staten i form av polisen, som grep personer som försökte ge Terry Schiavo vatten, eftersom staten stod på makens sida — hon skulle svältas ihjäl. 
Det var detta agerande som Bush vände sig emot. Norberg tycks mena att den här statliga interventionismen är ett föredöme. Varför han vill göra detta fall till en liberal paradfråga förstår jag inte. För mig är det en familjetragedi bortom partipolitik.
När det gäller stamcellsforskning vill Bush inte att skattepengar används, men han har inte varit emot att andra finansierar sådan forskning. Är det ”intolerant statsinterventionism”? Borde inte en liberal av Norbergs snitt hålla med om att statskassan inte måste finansiera all upptänklig verksamheter? Jag förstår inte hur en liberal kan anse att den som vill vara sparsam med skattepengar är ”statsinterventionistisk”? Det förutsätter ju ett socialistiskt tänkande där alla samhällets resurser anses tillhöra och utgå från staten.
Tyvärr verkar Norberg också tappat lite av stinget som en klartänkt och principfast liberal.
PS. Jag vill inte kasta skugga över Ronald Reagan, men när det gäller budgetunderskott var det under hans åtta år som andel av BNP 4,6%, under Bush har det varit 1,99% av BNP (källa: Chicago univ). Också här följer Norberg vänsterns falska hatpropaganda. 
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )