Medan Dagens Nyheter och andra svenska medier ser Barack Obama som sin största hjälte, är bedömningarna mer nyktra om honom bland vanligt folk. De hårt uppskruvade förväntningarna på Obamas tal i Berlin föll platt till marken. Detta trots att många tyskar sagt att de skulle rösta på Obama om de haft chansen.
Inte ens publiken som gjort sig besväret att söka upp platsen för Obamas tal var efteråt särskilt imponerade, rapporterar Der Spiegel i Crowds Left with Mixed Feelings. Anton Kliegl från Regensburg hade av vårens primärval fått intryck av att Obama var en imponerande talare som kunde fånga publiken, men “Han gjorde inte det ikväll. Jag är lite besviken”.
Inte heller brittiska vänstertidningen Guardian ger något högt betyg i Obama, too at home in Berlin: “Obamas lättglömda tal i den tyska huvudstaden kan förstärka intrycket av att han är ‘out of touh’ med Amerika.” Tidningen pekar på kontrasten till John McCain som ägnat sig åt inrikesfrågor på hemmaplan:
Obamas storslagna inramning ger honom inga fördelar i jämförelse med McCain. Han besökte en stormarknad — en vardaglig plats som väljarna ofta besöker — vilket skapar intryck av att McCain har kontakt med människors verklighet och att han är som dem, medan Obama befinner sig i miljöer som för amerikaner ser gamla ut och undermedvetet skapar en bild av honom som exotisk.
David Brooks skriver i sin New York Times-kolumn, Vague rhetoric dosn’t impress, att han blev engagerad av Obamas tal i Iowa i vintras, och fortsätter:
Men nu har det gått ett halvår och budskapet om gemenskap över partigränserna i Iowa har givit vika för gemenskapen över gränserna i Berlin, och det visar sig nu att de vaga tongångarna är hela symphonin. Den guldkantade retoriken imponerar mindre, medan hans undvikande av svåra beslut blir tydligare.
National Review krossar talet genom att skärskåda retoriken, A flat performance in Berlin:
Betänk också alla meningslösa fraser. “I detta land — i denna stad av alla städer — måste vi avvisa kalla krigets mentalitet från det förgångna.” Menar Obama att västvärlden ansvarar för de allt frostigare relationerna med Ryssland? Mer specifikt: är det ryska militära hotet och den energipolitiska utpressningen rimliga svar på västliga provokationer? Vems “kalla-kriget-mentalitet” menar han? Putins? Eller Natos?
Denna intellektuella slapphet betyder mer än de rent ut sagt löjliga platityderna (som “Detta är ögonblicket att ge våra barn deras framtid tillbaka.”)
Till och med en och annan journalist börjar undra om Obama inte är lite väl arrogant och stöddig. Politico rapporterar om en ordväxling mellan Obamakampanjen och journalistkåren inför Berlintalet:
— Det blir inget politiskt tal, sa en högt uppsatt rådgivare i utrikesfrågor. “När Förenta staternas president åker utomlands och håller tal, är det inte ett politiskt tal eller politiskt möte.”
— Men han är inte Förenta staternas president, påminde en journalist.
Detta högmod börjar bli allt tydligare. I Townhall skriver Kathleen Parker, Pride Clouds Obama’s Vision, om Obamas ovilja att erkänna att han hade fel om truppförstärkningarna och motoffensiven (the surge) i Irak som resulterat i framgång och stabilitet. I januari 2007 sa Obama att motoffensiven skulle misslyckas. Ingen kan längre undgå att se hur fel Obama fick. Men hon påminner om att alla kan göra fel i krig, och att denna strategiska blunder inte är det värsta med Obama. Det är hans ovilja att erkänna fel och lära sig något av dem:
Det är svårare att förlåta den sorts tjurskalliga envishet som nu demonstreras . . . Obama har fallit för sin egen myt . . . Men magin fungerar inte längre. Och Obama, visionären, kan inte ens se vad alla andra ser: att han hade fel.
När USA Today/AP i Voters greet Obama trip with praise and doubt redogör för vad amerikanska väljare tycker om Obamas tal i Tyskland svarar Phil Wadlind, vaktmästare på varuhus i New Hampshire: “Jag visste inte att de kunde rösta i våra presidentval.”
Los Angeles Times skriver i Obama’s path to presidency is far from clear:
Trots att han klivit upp på den internationella scenen och nådde en känslosam topp med sitt tal i Berlin inför 200.000 i publiken, möter Barack Obama nya tecken på envisa hinder i valkampanjen på hemmaplan. Nya mätningar visar att han varit oförmögen att omvandla veckans enorma mediebevakning i ökat väljarstöd. Och vissa framträdande demokrater vars stöd skulle kunna ge honom extra vind i ryggen är fortfarande föga entusiastiska inför hans kandidatur.
Iochförsig dröjer det nog några veckor innan bilderna från Obamas utlandsturné ger utslag i opinionsmätningarna, oavsett om det är uppåt, nedåt eller inget alls. Jag menar att bilder har större genomslag än vad många tror. Även om Obama stod och bluddrade i Berlin, var bilderna och symbolerna mäktiga. Obama sög ut allt han kunde ur minnena från Berlinbesöken av John F Kennedy och Ronald Reagan.
Men samtidigt är kritiken mot Obama, om att inte ha en aaaaning om hur vanliga väljare har det, slagkraftig. Nettoresultatet kan bli att allt förblir oförändrat: det är en jämn kamp mellan de båda presidentkandidaterna.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama)