Jag instämmer helt i Sydsvenskans kritik, i ledaren Innan vård blir straff, mot justitieminister Ask och socialminister Hägglund för deras otroliga förmåga att vara otydliga. Deras artikel i DN-Debatt borde aldrig publicerats. De lyckats inte i sitt långa manus förklara vad de är ute efter när det gäller psyksjuka som begått brott.
Av rubriken på deras inlägg, ”Ingen ska kunna dömas till rättspsykiatrisk vård”, är det lätt att få intrycket att psykiskt sjuka som begått vansinnesdåd ute på gatorna och slagit ihjäl folk ska frias och vandra ut från domstolen för att slå ihjäl fler. Att statsråd alls riskerar att skapa det intrycket är mer än obegåvat.
Sydsvenskan skriver:
Tanken att svårt sjuka människor skall hamna i fängelse utan tillgång till lämplig vård väcker nästan lika stark indignation som föreställningen att mördare och våldsverkare skall kunna undgå straff med hänvisning till att de varit ”otillräkneliga”. Känslostormarna är begripliga . . .
Någon närmare vägledning om hur samhället bör handskas med psykiskt störda lagöverträdare ges dock inte debattartikeln. Det hänvisas vagt till Psykansvars-kommitténs förslag om ”samhällsskyddsåtgärder” och om utökade möjligheter att tillgripa tvångsvård. Det ligger närmast till hands att tolka det som att de rättsvårdande myndigheterna alltjämt skall kunna tillgripa omfattande tvångsmedel för att förhindra otillräkneliga personer från att begå brott. Så måste det vara. Någon annan ordning hade varit orimlig.
I SVT:s morgonsoffa sa psykiatrikern Ulf Åsgård att han tror psyksjuka kommer att dömas till tidsbestämda fängelsestraff och därför vara ute tidigare än om de dömts till rättspsykiatrisk vård. De som hittills dömts till vård hålls i snitt inlåsta under längre tid än de som döms till fängelse.
Det centrala är VEM som fattar beslut om tvångsvård av individ, det ministrarna kallar ”samhällsskyddsåtgärder”. Om det inte är domstolar som beslutar om tvång så kan man hävda att individens rättssäkerhet åsidosätts. Å andra sidan, om inte åklagare är inblandad, utan läkare ska avgöra, så tenderar de att vara mildare i sina bedömningar (när domstol inte är involverad i utskrivning). Flera av vansinnesdåden har skett kort tid efter det att patienter bedömts som friska och släppts ut, eller inte ansetts ha vårdbehov.
Avsikten är, om jag förstår rätt, att göra steget mellan öppenvård och tvångsvård kortare, så att det inte ska behöva inträffa mord innan sjuka tvångsomhändertas.
När jag var nämndeman i Stockholms tingsrätt och besökta rättspsyket i Huddinge berättade läkarna att det inte var ovanligt att de på stan såg tidigare patienter som helt uppenbart inte tog sin medicin (vi talar här om personer som begått grova våldshandlingar). När de ringde öppenvården och påpekade det, mottogs informationen med en axelryckning, de kunde inget göra. Vården är frivillig. Steget mellan frihet och tvång har varit långt.
För psykiskt friska är det naturligvis totalt oacceptabelt att de skulle utsättas för tvång och låsas in om de inte skötter sin medicinering. Inskränkningen i den personliga integriteten skulle vara enorm. Men just när det gäller den här kategorin patienter är samhällsskyddet en viktig faktor som gör tvångsvård till ett proportionerligt ingrepp.
Men hur ska balansgången se ut? Och som sagt, vem avgör och på vilka rättsliga grunder?
(Andra intressanta bloggar om politik, våld, psykvård, vansinnesdåd, tvångsvård, rättspsykiatrisk vård, kriminologi, kriminalitet, brott, kriminalpolitik, lag o rätt, fängelse, mord, moral, Göran Hägglund, Beatrice Ask)