Justitieombudsmannen har kritiserat polisen för att inte utreda vardagsbrotten. Den kritiken är befogad, men det blir fel när JO skyller denna brist på att polisen patrullerar gator och torg. Polisen ska synas på offentliga platser, särskilt kvällar och helger.
I New York ställde politikerna tydligt upp bakom polisen om nolltolerans till brott. Borgmästare Rudy Giuliani bröt nacken av vänsterflummet om att polisen på något sätt är en aktör jämförbar med buset. Giulianis strategi har inneburit att New York har lägre andel brott per invånare än Sverige i så gott som alla kategorier — misshandel, rån, våldtäkt, stöld, inbrott mm.
Politikerna i vårt land har varit dåliga på att ta avstånd från det relativistiska tänkandet, och det pressar tillbaka polisen moraliskt. Deras våldsmonopol ifrågasätts och deras agernade blir därmed svagare, fegare och osäkrare — och därmed farligare. En osäker och moraliskt disillusionerad poliskår agerar tveksamt och obeslutsamt, och det är farligt i skarpa lägen. Både för dem man agerar emot och poliserna själva. Signalerar polisen osäkerhet blir de också lättare attackerade av buset som kan känna sig ha ett övertag.
Sydsvenskan har därför rätt i ledarsticket, Ny kritik mot polisen träffar inte rätt:
Forskaren Stefan Holgersson har i en studie tidigare i år visat att en fjärdedel av poliserna står för nära 60 procent av alla ingripanden. Öka enskilda polisers motivation. Det borde bli en ny prioritet för polisen.
Uppdraget måste bli tydligare. Och uppbackningen från politikeretablissemanget mycket starkare. Bara så kan tryggheten i samhället öka.
(Andra intressanta bloggar om politik, våld, polis, kriminologi, psykologi, kriminalitet, brott, kriminalpolitik, lag o rätt, fängelse, moral, JO)