För några minuter sedan beslutade riksdagen med 157 ja-röster att återförvisa lagen om signalspaning till försvarsutskottet. Därmed blir det så.
Riksdagsledamöterna Fredrick Federley och Annie Johansson har alltså fått riksdag och regering med sig på att komplettera förslaget och stärka skyddet för den personliga integriteten genom fler kontroller och förhands- och efterhandsgranskningar av FRA:s arbete.
Det är en stor förändring från det socialdemokratiska förslag som den borgerliga regeringen ärvde och lade fram förra året. Då hävdades att den filtrering av digital trafik i kablar som FRA:s signalspaning skulle omfatta inte var något intrång alls i den personliga integriteten eftersom den trafik som inte fångas upp, varken läses eller lagras.
Detta vände sig Lagrådet emot i sitt yttrande:
Lagrådet anmärker att detta intrång, i motsats till vad som anges i [regeringens] lagrådsremiss men i enlighet med vad som har anförts av vissa remissinstanser, sker redan genom att staten bereder sig tillgång till teletrafik och inte först när ett visst meddelande avskiljs för analys genom sökbegreppen. Karaktären av intrång förringas inte av att sökningen sker med automatiserad behandling.
Men Lagrådet fann att detta intrång, så som regeringen reglerat det, faller inom ramen för svensk grundlag och Europakonvenstionen för de mänskliga rättigheterna och utgör ”en godtagbar balans mellan enskildas grundlags- och konventionsskyddade krav på skydd mot intrångg i privatlivet och det allmännas rätt och skyldighet att svara för att nationella säkerhetsintressen kan tillvaratas”. Lagrådet förklarar:
För att ett sådant intrång skall kunna försvaras måste det till en början otvetydigt rymmas inom ramen för sådana begränsningar av fri- och rättigheter som enligt 2 kap, 12 § i regeringsformen får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. En jämförelse kan här göras med vad som föreskrivs i punkt 2 av artikel 8 i Europakonventionen om att rätten till privatliv och korrespndens inte får inskränkas av offentlig myndighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn bland annat till statens säkerhet.
Med Federleys och Johanssons krav på ytterligare garantier mot missbruk och överutnyttjande av signalspaningsmöjligheterna förstärks balansen till integritetens fördel.
Kritikerna som anser att det inte finns några hot mot Sverige anser naturligtvis att detta är otillräckligt, eftersom de har ingen vikt i den andra vågskålen för rikets säkerhet.
Men det är ju en annan diskussion om synen på utrikes- och säkerhetspolitik i stort.
Federley och Johansson har gjort en imponerande insats i svensk politik. Förmodligen har det inte varit så laddad stämning i riksdagen sedan ATP-omröstsningen 1960. Och de stod pall för trycket från båda håll — från statsminister och partiledare å ena sidan, och från medborgare med höga krav å den andra.
Det är som om svensk demokrati fått lite mer liv och nerv. Svåra avvägningar ska ut i den öppna debatten och där prövas och diskuteras. Federley och Johansson har stärkt de demokratiska traditionerna i vårt land. Kan man göra något viktigare som parlamentariker?
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, FRA-lagen, försvarspolitik, FRA, övervakning, integritet, avlyssning, samhälle, demokrati, Johansson, Federley, MR, frihet)