Bush den envise dissidenten har fått rätt

Vändningen i Irak är enastående och ingen kan säga något annat. Irak var på väg mot samma inbördeskrig som i forna Jugoslavien efter diktatorns död där. Demokratiska partiet, Europa, Iraks valda regering, allt fler republikanska partivänner och USA:s militärledning ville under 2007 se ett uttåg av amerikanska trupper från det som förutspåddes bli ett blodigt inbördeskrig i Irak.
Men George W Bush gjorde tvärtom. Han beordrade en motoffensiv. Han ökade truppnärvaron när nästan alla sa att den högsta visdomen var att dra sig ur en förlorad sak och låta irakierna ha ihjäl varandra bäst de ville.
Och nu ser vi resultatet. I Irak dödas nu förmodligen färre än någon gång sedan tiden före Saddam Husseins maktövertagande. Ännu kan våld blossa upp. Exempelvis inför allmänna valen nästa år. Men huvudtrenden är mycket tydlig: den folkvalda regeringen har tagit itu med de shiitiska miliserna i Basra och Sadr city, och därmed stärkt sitt förtroende hos den tidigare makteliten av sunniter som i sin tur börjar förstå att de inte kan återta makten utan måste delta i en demokratisk process för att få inflytande.
I New York Times (av alla antikrigsmedier!) skriver David Brooks att den envise president Bush har fått rätt mot alla sina kritiker, The Bush Paradox:

Under dessa förutsättningar är det häpnadsväckande att George W Bush beslutade om motoffensiven. Och nu när man blickar tillbaka: den personliga karaktär som fick Bush att ställa till det under de första åren ledde honom till framgångsrika beslut när det kom till detta avgörande ställningstagande.
Bush är en envis man. Well, utan envishet att vägra acceptera förlust hade han aldrig gått emot oppositionen mot truppförstärkning och motoffensiv [surge].
Bush är en irriterande självsäker man. Well, utan det självförtroendet hade han aldrig kört över sina generaler.
Faktum är att när det gäller Irak var Bush som sämst när han ödmjukt hänvisade till sina generaler och som bäst när han arrogant körde över dem. Under 2006 och 2007 ändrade Bush inriktning och förenade sig med ett gäng dissidenter: militärer som David Petraeus och Raymond Odierno, senatorer som John McCain och Lindsey Graham, och strateger som Fred Kagan vid American Enterprise Institute och Jack Keane, en pensionerad general.
Bush är också en hemlighetsfull man som lyssnar för mycket på Dick Cheney. Well, fakta är att Cheney spelade en central roll i att förespråka motoffensiven. Många av de personer som utpekas som hatobjekt, ”bad guys”, är de som faktiskt fått rätt.

Den här bloggen har stått på ”the bad guys” — eller som jag hellre vill kalla det, dissidenternas — sida. Jag talade om Bush som dissident med Annika Lanz i P1 i början av 2007: Därför gillar jag Bush.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , ,, , , , , , )