I dag är det den så kallade Europadagen. Många uttrycker sin glädje över europaprojektet. Inte minst det fredliga samarbete som har ersatt världskrigen.
Men jag tycker det är skrämmande att svensk debatt inte tar på allvar de enorma avsteg från demokrati och parlamentarism som präglat unionen och som finns kvar, och t o m förvärras i det nya Lissabonfördraget.
Jag tänker på den för demokratin helt nödvändiga möjligheten att utkräva ansvar. I de tre tidningar jag nedan citerar “glömmer” man bort detta faktum. Visst har vi europaparlamentsval, men det är ju inte parlamentarikerna som har makten över att avgöra vilken politiska inriktning EU färdas mot.
Europas väljare kan inte genom val fälla makthavarna i Bryssel!
Göteborgs-Posten skriver i En dag att glädjas över:
Demokrati är tidsödande och krångligt, på europeisk nivå direkt bökigt. Men Europas gemensamma demokrati har åstadkommit fred och välstånd.
Förlåt mig, men är inte det exakt detsamma som Kinas kommunistregim kan hävda, att väljarinflytande saknas men att regimen levererar välstånd och stabilitet åt kineserna?
Norra Västerbotten skriver i EU i ständig utveckling:
Med [Lissabon]fördraget väl på plats kommer EU att lättare än hittills att kunna fatta beslut som ger synbara resultat. Skeptiker och motståndare till fördraget hävdar att ländernas suveränitet hotas. Att beslutsfattandet centraliseras. Så kan det förstås uppfattas. Men varje medlemsland och deras befolkningar kan aktivt påverka besluten innan de fattas. Det är alltid mycket bättre än att stå ”fri” – men i varje fråga tvingas anpassa sig till den utveckling som sker. Att bejaka EU för att förbättra EU är en bra strategi.
Men kan verkligen befolkningar “påverka” i den grad som begreppet demokrati innebär – alltså avsätta makten och välja nya makthavare som slår in på ny politisk linje? Svaret är: nej.
Widar Andersson skriver i Folkbladet, Freden gör mig till varm EU-vän:
Vi andra gnyr, klagar och ironiserar från och till över det ena eller andra beslutet som dimper ner från EU. Och konstigt vore det annars. Allt som kommer ut ur en politisk, byråkratisk apparat där 27 länders olika särintressen ska manglas ihop till en gemensam uppfattning, kan förstås inte vara höjden av upplyst och verklighetsanpassad klokskap.
Men är det verkligen acceptabelt att avhända sig makt till en politisk, byråkratisk apparat utan att fundamentala demokratiska värderingar och principer respekteras?
Det vi ser är en återgång till den fördemokratiska tid då monarkier styrde Europa. Kungar och adel är dock utbytta mot partipolitiker som vill slippa väljarnas direkta dom över deras maktutövning.
“Samarbete” mellan stater har skapat ett alibi för makthavarna att slippa avgå pågrund av valförluster. Vi väljare kan “påverka” genom att klaga, demonstrera och protestera — men vi saknar den fundamentala demokratiska rätten att i val avsätta makten. Det är en återgång till 1800-talet.
Det kallar jag inte utveckling. I takt med att EU avgör allt fler viktiga frågor för oss européer blir det allt mer ohållbart att vi inte kan utkräva direkt ansvar av makten.
Vad jag vill? Kolla: Så kan ett presidentval i Europa gå till och Federalt Europa i Montesquieu-anda . (Andra intressanta bloggar om EU, Lissabonfördraget, demokrati, idédebatt, samhälle, politiki, frihet)