Många har använt Easterlin-paradoxen för att motivera höga skatter och omfattande omfördelning. Ekonomiprofessorn Richard Easterlins forskning kom fram till att tillväxt och ökat välstånd inte gör människor lyckligare. Japan har utgjort paradexemplet, där man sagt att japanerna inte blivit lyckligare sedan andra världskriget trots att välståndet sexdubblats.
Nu kommer ny forskning som vederlägger Easterlin-paradoxen.
I morse höll Institutet för Näringslivsforskning ett frukostseminarium med amerikanske ekonomen Betsey Stevenson som för Brookings gjort om studierna från början. Dessutom har hon och kollegan Justin Wolfers kunnat utöka underlaget väsentligt och bredda studien till 132 länder.
De har då kunnat avslöja flera buggar i Easterlins arbete. Man har, när man nyöversatt grundmaterialet från Japan, funnit att frågorna om välmående som ställts till japanerna har ändrats flera gånger och därför inte är jämförbara med varandra. Om man mäter enbart under de perioder samma fråga ställts över åren, finner man att inom varje sådan period har japanerna indikerat större välmående ju högre tillväxten blivit.
Trots att Easterlin haft alltför begränsat underlag för att göra statistiskt säkerställda analyser, har denna avsaknad av bevis på något sätt blivit bevis på avsaknad av samband mellan tillväxt och lycka. Ett synnerligen amatörmässigt, och allvarligt, fel i analysarbetet.
Den stora mängd ny empiri som Betsey Stevenson kan visa ger ett tydligt utfall: sambandet mellan tillväxt och lycka ökar ju högre välstånd ett samhälle når.
Och för mig säger sunt förnuft att en högre levnadsstandard borde ge större tillfredsställelse eftersom det ger ökade möjligheter att välja det liv man vill leva. Det är inte pengarna i sig, men de möjligheter som välstånd ger, som skapar ökad tillfredsställelse i livet.
Stevenson tog sina studiekamrater vid Harvard som exempel: några har gjort karriär som givit dem mycket stora inkomster. Andra har arbetat inom ideella organisationer och tjänar inte särskilt bra, men har tagit chansen att syssla med det man tycker ger störst personlig tillfredsställelse. Ett högt välstånd ger ökade möjligheter. Och därmed bättre förutsättningar för att nå lycka.
Så det är dags att avvisa propåer om att tillväxt inte är det viktigaste. Fördelningspolitik som försämrar tillväxten leder till mindre lyckliga samhällen. Sådan politik borde alla avvisa.
Se mer: Johan Schück i DN Lyckan kan visst köpas för pengar och hur vänstern använder Easterlin i Flamman: Pengar är inte lycka (Andra intressanta bloggar om politik, skatter, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, tillväxt, bidragskultur, arbetsmoral)