Den bästa maktanalys jag hört om dagens Ryssland står förre sovjetkorrespondenten och rysslandskännaren Malcolm Dixelius för i dagens radioprogram Godmorgon världen (22 minuter in i bandet). Där säger han:
Om Vladimir Putin var en fullfjädrad diktator, skulle han då låta sig själv avsättas som Rysslands president? Och var det verkligen hans egen idé att byta det jobbet mot det betydligt mer utsatta och otacksamma jobbet som premiärminister? Tillåt mig tvivla.
Det enda vi med säkerhet vet om maktbalansen i dagens Ryssland är att Dmitrij Medvedev, den nyvalde presidenten, från och med nu kan avsätta Putin, men att Putin inte kan avsätta Medvedev.
Dixelius menar att dagens välmående medelklass stöder sina ledare även om demokrati och yttrandefrihet satts på undantag, eftersom man mest är rädd för att hamna tillbaka i den misär som rådde under kommunismens sista tid och de första åren efter sovjetsamhällets kollaps.
Putin har på åtta år återskapat stabilitet, förutsägbarhet och nationell stolthet, som också blivit hans varumärke och starkaste tillgång. Jag tror att makteliten kring Putin, de män utan vars lojalitet han aldrig hade lyckats styra landet, vill säkra sin egen fortlevnad genom att överföra Putins varumärke på en efterträdare. Det tvingade helt enkelt fram konstruktionen med en presidentkandidat ur Putins närmsta krets. Och med Putin själv, som garant för en politik med i stort sett samma innehåll.
Samtidigt ska man inte underskatta det faktum att Dmitrij Medvedev är från en annan generation än Putin. För Medvedev är det nya Ryssland normaltillståndet. Han är inte präglad av en karriär i Sovjetunionens tjänst. Han lyssnar på rockmusik, använder internet dagligen och hans specialitet är civilrätt, en för ryssar sällsynt insikt i marknadsekonomins villkor.
Det i säg betyder inte att Medvedev kommer att göra Ryssland mer västvänligt, men han är tveklöst den förste ryske ledaren i den generation som kommer att styra landet för lång tid framåt. Den generation som redan nu ser Ryssland som en del av världen, inte som en kontinent för sig skiljd från världen eller konstant omringad av hotfulla fiender.
Det låter ju hoppfullt. Men samtidigt konstaterar Dixelius att makten inte ligger hos Medvedev:
’
Så på frågan om det är Putin eller Medvedev som bestämmer, är mitt svar rätt enkelt: ingen av dem. Ryssland styrs idag av en maktelit bestående av olika grupper med bara delvis sammanfallande intressen. Där finns oligarker och andra ekonomiska pampar, framför allt inom gas- och oljeindustrin och metallsektorn, där finns säkerhetstjänstens folk, militären och militärindustrin, där finns en hop inflytelserika och ibland rätt korrupta byråkrater och lokala makthavare.
Det är den här elitens förmåga att dra åt samma håll som avgör Rysslands framtid, inte personerna Putin och Medvedev. De är väl medvetna om vem de tjänar. Deras överlevnad på toppen beror i hög grad på förmågan att tillfredsställa alla delar av denna elit. Det är en skör balans som kan rubbas om ekonomin går i stå eller om Ryssland tvingas möta en allvarlig internationell kris. Då lär det visa sig vem som sitter på mest makt i dagens Ryssland. Och då går varken president eller premiärminister säker.
Dessa hänsynslösa makteliter trivdes väl inom stalinismens ramar, och har inget att vinna på ett öppnare Ryssland. Frågan är hur länge de ska kunna hålla ryssarna i schack. (Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, Ryssland, MR, frihet, yttrandefrihet)