Kritiken mot Tony Blair och hans “New Labour” har varit hård under hela dennes partiledartid 1994-2007. Både från vänster och höger. Men Blair vann tre parlamentsval i rad. När Blair avgick, var det också slutet för New Labour. Gordon Brown har velat frigöra sig från denna mittensväng i brittisk politik. Men det har resulterat i katastrof för Labourpartiet.
Efter den största valförlusten på 40 år i lokalvalen, diskuteras Labours framtid och hur brittisk politik förändrats under Tony Blairs ledarskap. Daily Telegraph skriver i Injustice has outlived both New and Old Labour:
Blairismen hade rätt på en viktig punkt: den traditionella arbetarklassen som [Labourpartiet] hade företrätt och på vilken den rättfärdigade sin politik var på väg att försvinna. Thatcherismen hade frigjort den ambitiösa delen av den, och en stor välfärdsstat hade förvandlat den oambitiösa delen till en icke arbetande underklass
Så den nya politiska debatten handlar inte om klass så som vi förstått den: det handlar om social rörlighet. Hur bryter vi den utveckling som börjar likna en hermetiskt tillsluten barriär mellan de som har större frihet än deras mor- och farföräldrar kunnat drömma om, och de som är fångade i vad som ser ut att vara ett mer permanent sämre läge än arbetarklassen i efterkrigsgenerationen upplevde.
Detta är en viktig analys, som kan bredda den svenska borgerliga diskussionen om utanförskapet. Den har hittills handlat om att få fler i arbete och färre i bidrag. Det är ett bra första steg. Men social rörlighet är mer än att minska bidragsberoende. Det handlar om att öppna upp arbetsmarknaden för nya krafter på alla nivåer. Att byta ut vänskapskorruption mot meritokrati. (Andra intressanta bloggar om politik, bidrag, bidragskultur, arbetsmoral, jämlikhet, Storbritannien, ekonomi)