Idag gratulerar vi Israel på 60-årsdagen

Under hård press och stor risk proklamerade David Ben-Gurion Israels tillblivelse 14 maj 1948. Det judiska folket fick äntligen ett hemland. Under de 60 år som gått har välstånd utvecklats till en nivå som vida överskrider grannländernas, trots att Israel inte har någon olja. Förklaringen är att man, som enda land i regionen, tillämpar västvärldens värderingar om individuell frihet och demokrati. Här har entreprenörskap frodats i ett livskraftigt samhälle, trots att man verkar i en mycket hård och hotfull miljö.
Min syn på Israel, och hur en riktig fred i regionen kan åstadkommas, bygger på några enkla fakta. Ja, frågan om fred i Mellanöstern är mycket enkel, bara all propaganda skalats bort.
Palestina blev ett brittiskt mandat genom beslut av Nationernas Förbund efter första världskriget. Det mandatet gick ut 15 maj 1948. Inför denna tidpunkt antog Förenta Nationerna i november 1947 resolution 181 som innebar att det brittiska området skulle delas mellan en judisk och en palistinsk stat — plus Jordanien (som blev störst till ytan). Arabförbundet accepterade inte beslutet, utan deklarerade att man skulle ”kriga om varje centimeter” av det heliga landet (New York Times, 1 december 1947). Flera arabiska attacker skedde under vintern och britterna hade svårt att stå emot. Många judar dödas.
FN:s säkerhetsråd konstaterar i början av 1948 att ”Starka arabiska intressen, både inom och utom Israel, trotsar resolution 181 och har engagerat sig i ett avsiktligt försök att med våld ändra den uppgörelse som resolutionen bygger på”.
Den 14 maj 1948, dagen innan det brittiska mandatet skulle upphöra, utropade Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion den judiska staten Israel. Ceremonin annonserades inte ut i förväg, på grund av risken för arabiskt sabotage.
Dagen därpå anföll trupper från Egypten, Jordanien, Syrien och Irak samt styrkor från Saudiarabien och Jemen. Israelerna begärde hjälp från FN, som dock nöjde sig med att försöka förhandla fram vapenvila. Under detta första krig, liksom i de senare, flydde många palestinier från Israel, samtidigt som ännu fler judar fördrevs från arabstaterna i regionen.
Sedan dess har flera krig utkämpats, det viktigaste 1967. Egypten tvingade då bort FN:s fredsbevarande styrka i Sinaiöknen för att marschera upp egna trupper mot gränsen till Israel samtidigt som man spärrade av Akabaviken. Också Syrien, Jordanien och Libanon rustade för krig vid sina gränser mot Israel. Syrien besköt israeliska kibbutzer från Golanhöjderna och kung Hussein av Jordanien sa att man var redo för att utmana Israel och att man hade Irak, Algeriet, Kuwait, Sudan och hela arabvärlden bakom sig. Iraks president Aref sa att ”Israels existens är ett misstag, som måste rättas till”. För att inte bli avskuret genom den egyptiska blockaden startade Israel flyganfall mot Egypten 5 juni, och när Jordanien började bomba västra Jerusalem, också mot dem. Israel intog dessutom Golanhöjderna.
Kriget, som kom att kallas sexdagarskriget, blev en enastående succé. Det är nu kartan ritas om: Israel har i försvarskrig vunnit Sinai, Gaza, Västbanken och Golanhöjderna.
Dessa områden är krigsbyten, snarare än ”ockupation”, vunna i strid mot en fiende vars avsikt varit att förinta Israel. Denna bakgrund måste man ha klart för sig när man talar om att Israel ska ge upp territorium för att åstadkomma en tvåstatslösning.
Fred är dock omöjlig så länge inte den ena parten erkänner och respekterar den andra parten. Här är kärnan i konflikten: arabstaterna har aldrig erkänt Israels existens. Så länge detta inte sker, kan ingen varaktig fred uppnås.
Israels grannländer, folk och väpnade organisationer måste acceptera Israel för att en tvåstatslösningen ska bli möjlig. Alla fredssamtal är meningslösa så länge inte Hamas, Hizbollah, arabstaterna och Iran tar detta steg. Det är på denna punkt världssamfundet borde koncentrera sig, inte på att kräva eftergifter av Israel.
Steg två är att alla angrepp mot Israel med raketer, kidnappningar och självmordsbombningar upphör.
När dessa två steg tagits och inga israeliska medborgare attackeras, har Israel inga skäl för motangrepp. När freden kommit så här långt kan verkliga förhandlingar om övriga frågor starta. Om Jerusalem och omkringliggande bosättningar blir Israels odelade huvudstad, borde Israel kunna lämna övriga bosättningar på Västbanken på samma sätt som man tidigare lämnat alla bosättningar i Gaza (och Sinaihalvön till Egypten).
Flyktingfrågan borde lösas genom att palestinierna blir medborgare i de arabländer de sedan årtionden är bosatta, utan att rikta några krav mot Israel. Samtidigt som de ännu fler judiska flyktingarna som tvingats bort från arabländerna på samma sätt avstår från kompensationskrav för deras förlorade tillgångar.
Med säkra och erkända gränser för en ny palestinsk stat sida vid sida med Israel skulle så fred kunna bryta ut i denna så plågade del av världen. Att man inte kommit hit beror på att världssamfundet inte pressar arabvärlden på de två första stegen ovan. Regionens aktörer måste inse att Israel kommer att förbli och att en kompromiss är enda vägen framåt. Det är knäckfrågan. Svårare än så är det faktiskt inte. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )