SVT:s direktsändningen av Engla Höglunds begravningsgudstjänst följdes av ett samtal i församlingshemmet med en präst om begravningens funktion och symbolik. Han säger något som jag inte tänkt på: förr var döden, sorgen och begravningen något som hela byn deltog i. Gudstjänster har alltid varit offentliga, också begravningsgudstjänster. Det är först på senare årtionden som vi gjort döden och sorgen till något privat. Men sorgen blir lättare att bära om den delas på flera, sa prästen.
Här ser vi ett tecken på hur utarmat det sociala kapitalet blivit i Sverige. Vi har blivit isolerade och ingår inte längre i en större gemenskap där vi känner oss delaktiga också i svåra stunder.
SVT kan naturligtvis inte ändra på detta, men det är som Johan Croneman skriver i DN (ej online) om kritiken mot SVT:s direktsändning av begravningen:
Vi frossar gärna i brottet och våldet och de anhöriga . . . plötsligt får vi se den sista konsekvensen: en liten vit kista med en liten död flicka i. I det perspektivet kan jag inte se själva spekulationen [i SVT:s sändning]. Kanske det i framtiden till och med kan få oss att förhålla oss något annorluna till vardagligt våld . . . Så här ser nämlingen den sista hållplatsen ut . . . Det är våldets riktiga vardag.
Mer allmängiltigt än så blir det inte. Kanske är det rent av så att vi ser det för sällan?
Instämmer. Döden bör åter bli en del av vår vardag, istället för att förträngas. Döden sätter allt annat i ett nytt perspektiv. Inte minst får den oss att värdesätta livet mer. (Andra intressanta bloggar om samhälle, Engla, kristendom, begravning, SVT, sorg)