Socialdemokraternas jämställdhetspolitiske talesperson Claes Borgström går till storms mot utrikesminister Carl Bildt för att han inte träffar tillräckligt många kvinnor i sin ämbetsutövning. Därmed kränker utrikesministern de mänskliga rättigheterna, heter det. Norrköpings Tidningar kommenterar i ledarstick, Borgströms attack:
Tomma tunnor skramlar onekligen mest. I sin enfald trodde väl Bildt att hans uppdrag var att diskutera politik med andra utrikesministrar. Om dessa inte råkar vara kvinnor, är det inte mycket Bildt kan göra åt saken. Det är väl snarare en uppgift för en jämställdhetspolitisk talesman?
En bra metod att se hur korkade feministernas och diskrimineringsfanatikernas förslag är, är att dra ut konsekvenserna av deras resonemang. Vad skulle göra BOrgström nöjd? Ska utrikesministern hålla räkningen på hur många män respektive kvinnor han träffar? Och varför bara könsstatistik? Varför inte alla andra aspekter på mänskligt liv? Äldre, yngre, handikapp, etnicitet?
Om dessa aspekter blir viktigare än att samtala med RÄTT folk för att genomföra svensk utrikespolitik, vad händer då med möjligheten att uppfylla uppdraget som utrikesminister? För det är väl det Bildt är.
Feminister och andra har fått fnatt och reducerar allt till att handla om deras fixering, deras mani. Så kan det naturligtvis inte få bli om högre befattningshavare ska kunna utföra det jobb de faktiskt är satta att göra. (Andra intressanta bloggar om politik, feminism, diskriminering)