Analys av neokonservatismen idag och historiskt

Säkerhetspolitiske experten Robert Kagan är verksam vid Carnegie Endowment for International Peace i Bryssel. Han har varit rådgivare åt Ronald Reagans utrikesminister George Shultz, vicepresidentkandidaten Jack Kemp och stöder nu John McCain.
Han har skrivit en utmärkt historisk analys av det som brukar kallas neokonservativ utrikespolitik i World Affairs Journal, Neoconservatism since 1776. Kagan visar att alla framgångsrika presidenter har tillämpat det som idag kallas neokonservatism, och de flesta av de inflytelserika aktörer som idag kritiserar Irakkriget blev krigsmotståndare först när insatsen stötte på problem. Det gäller såväl framstående vänsterpolitiker som John Kerry, Chris Dodd, Joseph Biden och inte minst Hillary och Bill Clinton, likväl som respekterade konservativa kolumnister som George Will. Kagan avslöjar deras hyckleri med förödande kraft, bara genom att citera dem.
Han menar också att krigsmotståndarna under Vietnameran var ärligare och djupare i sin kritik. De ägnade sig då inte främst åt personliga attacker mot ansvariga politiker som försvarsminister McNamara och utrikesminister Rusk. Det ”verkliga” problemet var mer grundläggande: Amerikas intresse i en plats så långt borta som Vietnam, men framför allt om vilken roll Amerika hade i världen.
Krigsmotståndarna avfärdade kalla krigets logik, skapat av Harry Truman för att hålla Sovjetunionen i schack utan att gå i världskrig mot kommunismen. Vietnamkrigets motståndare ansåg inte att sovjetkommunismen var sämre än demokrati och frihet, utan att båda supermakterna led av en absurd messiansk vision om att sprida sin samhällsmodell i världen.
De som driver den tesen idag, att islamistiska diktaturer inte är sämre än frihet och demokrati, är få och har ingen chans att vinna val — varken till höger i from av Ron Paul eller till vänster i form av Ralph Nader och Dennis Kucinich.
Problemet för dagens krigsmotståndare är att de är så sellektiva — de erkänner inte att den logik som förhindrat kriget i Irak också är den policy som möjliggjorde folkmordet i Rwanda. Folk vill ha en utrikespolitisk doktrin som varje gång uppnår det resultat man önskar, skriver Kagan, men en sådan doktrin finns inte. Antingen är man intervensionistisk och försöker stoppa förtryck, både i Rwanda och Irak, eller så är man i båda dessa fall emot att lägga sig i.
Ingen doktrin eller princip garanterar en snabbt och smärtfri utgång i varje konflikt, menar han.
Exakt! Det är just det jag hävdat här i bloggen, om än mindre rakt. Jag är för intervension i det goda syftet att sprida frihet och demokrati till fler människor eftersom jag anser frihet vara ett universiellt värde som ska omfatta alla människor. Och Kagan summerar:

Faktum är att den expansiva, idealistiska och ibland militäriska amerikanska ansatsen i utrikespolitiken har åstadkommit några häpnadsväckande framgångar av världshistorisk betydelse, som segern över nazismen, den japanska imperialismen och sovjetkommunismen. Men också några misslyckanden och besvikelser. Men det är inte så att framgångarna skapades av ett gott Amerika och misslyckandena av ett dåligt Amerika. Det man åstadkommit, bra som dåligt, är inte sprunget ur omedvetna eller puritanska motiv . . . utan från de kvaliteter som ofta gör amerikaner obekväma: viljan att uppnå och använda makt, ambitionerna och strävan efter heder, deras vilja att försvara både intressen och principer, deras ovilja mot status quo och tilltro till förändring och nya möjligheter. Är [Amerika] verkligen intresserat av att överge denna kurs?

Jag hoppas verkligen inte att Amerika överger sin idealism — för det här jordklotets skull. Även om man ibland råkar på bakslag och strider blir mer utdragna än man förväntat, är det övergripande målet om alla människors frihet så ädelt och starkt att motgångarna är värt sitt tunga pris. Jag skulle naturligtvis gärna se att Europa kunde ta sig samman och lika starkt leva upp till ambitionerna om frihet och demokrati i världen. (Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , )