Den slapphetens moral som kännetecknar vänstern och som anser det vara högsta välgärning att se mellan fingrarna när brott begås, har tagit över också inom poliskåren. Den är så demoraliserad att den inte förmår att upprätthålla ordningen i samhället längre. Man vågar inte utmana buset, eller rent av sympatiserar med de kriminella.
Efter skotten i Rödeby beklagade polisen att mopedgängen inte var ute på byn, men man beklagade inte de trakasserier som familjen där utsatts för och som i sista desperat självförsvar tvingades skjuta. Flera läsare har mejlat mig att polisen står i vänliga samtal med syndikalisterna som misshandlar gäster till den restaurang i Gamla stan som de satt i “blockad”. Misshandel som när den polisanmäls ombedelbart skrivs av.
Hur långt förfallet gått visar en studie som Östgöta Correspondenten diskuterar i ledaren Endast de bästa poliserna är goda nog:
Rapporten tecknar en bild av en yrkesgrupp i galopperande kris. Siffrorna kan tolkas som att de aktiva, kompetenta polismännen inte vill stanna kvar i yttre tjänst och därför söker sig vidare . . . Var tionde polis klarade inte ens det lägsta kvalitetskrav som rapporten ställde upp . . . Ur allmänhetens ögon är det fullständigt oacceptabelt om den del av polisens verksamhet som ligger närmast medborgarna blir ett slags poliskyrkogård.
Menar Alliansregeringen allvar med att man vill skapa trygghet kanske man skulle ägna sig mer åt dessa frågor som ligger så nära medborgarna i vardagen. Här skapar den nuvarande poliskåren inte ökad trygghet för några andra än de kriminella. (Andra intressanta bloggar om politik, polisen)