Ett tystare Sverige

Skånska Dagbladet tar upp ett angeläget — men för mainstreammedier ovanligt — perspektiv i krönikan Ett tystare Sverige: hur små, arga intressegrupper tar över medierna och dikterar vad som får och inte får sägas:

Några grupper har utvecklat en härskarstrategi av tämligen hänsynslöst slag. Det gäller till exempel extremfeminister som tvingat fram en så kallad genusagenda i alla tänkbara sammanhang och i många fall också en omvänd diskriminering, det vill säga att kvinnor uttryckligen ska gynnas i olika sammanhang. Det gäller gay-rörelsen som tvingat fram lagförändringar av ett slag som ingen politiker ens kunnat tänka sig för femton år sedan. Det gäller så kallade antirasister som med våld och brutala debattmetoder tagit som uppgift att tysta all debatt i frågor som rör invandring och problem i det mångkulturella samhället.

S-bloggaren Magnus Ljungkvist tar upp ett näraliggande problem, eller förklaring till varför det blivit så här — nepotismen och förfallet på svenska tidningsredaktioner. I inläggen En liten klick i Annas skugga och Mer om Aftonbladets ledare belyser han hur  torftighet, tradition och tristess fått ersätta förnyelse, frispråkighet och fräschör i texterna. Förklaringen ser han i den i Sverige så dominerande vänskapskorruptionen:

I fallet med Aftonbladets ledarsida är det tyvärr allt för uppenbart att man inte har orken eller viljan att söka nya socialdemokratiska skribenter utanför den egna bekantskapskretsen.

En av ledarskribenterna i Aftonbladet kritiserar Ljungkvist, som ger svar på tal:

På min kritik av Aftonbladets ledarredaktion svarade snabbt en av dess medlemmar, Åsa Petersen. Hon gjorde klart att mitt förra inlägg hade fel i kronologin. Hennes bidrag till att klicken bildades var inte alls att Jesper Bengtsson tog henne till ledarredaktionen utan genom att hon tog dit honom. Gott så. Jag hade fel.
Mer bekymmersamt är det förstås att hon bara individualiserar min kritik. Det är inte Åsa jag har framfört min kritik emot. Det är en kultur där man rekryterar ur en för liten krets. När jag beskriver detta och att Åsa var 17 år 1993 så tycker hon inte jag behandlar henne som vuxen. Vilket trams.

Och jag måste ju konstatera att det inte står mycket bättre till på andra tidningar. Dagens Nyheter sjunker allt ljupare ner i ett förljuget relativistiskt träsk och talar med större respekt om mullorna i Iran som hänger oliktänkande offentligt, än om USA. Andra så kallade liberala och borgerliga tidningar sjunger socialismens och statsetablissemangens lov utan att skämmas. Expressen anser att svenska folket är så korkat att det inte ens borde få komma till tals i 40 minuner i radioprogrammet Ring P1.
Hela massmediebranschen är sjuk. Vad vi behöver är en Rupert Murdoch som rör om i grytan och gör det till en affärsidé att utmana medieföretagens politiskt korrekta lättja och inskränkthet. (Andra intressanta bloggar om , , )

Rulla till toppen