Ett nytt “yrke” har uppstått i Sverige: bidragssurfande. Pernilla Ström står för en utmärkt analys av vårt socialförsäkringssystem som i sin DN-kolumn Sjukast i världen:
Gunnar Myrdal varnade en gång för att svenskarna var på väg att bli en nation av fifflare. Problemet i dag är större än så: vi har fått ett par generationer som helt har brutit kopplingen mellan arbete och försörjning, prestation och ersättning. Arbetar gör man om man har lust och inget bättre för sig. Försörjning, den har man ändå.
Dagens Industri berättade nyligen om kvinnan som varit sjukskriven i sex långa år, eftersom hon hade värk när hon “satt, stod och låg”. Cykla gick däremot uppenbarligen bra: under perioden hade hon genomfört inte mindre än tre långlopp – Tjejvättern, en sträcka om nio mil.
Inkomstgaranti har blivit yrkesgaranti. Och socialförsäkringarna har gott om bidragsentreprenörer som med osviklig precision surfar mellan ersättningssystemen.
Så blir det när arbetesmoralen har skiftats ut, och svaghetens moral tagit dess ställe. Alla är svaga. Alla har rätt att leva på bidrag. Mentaliteten är att det borde räcker med att säga “jag orkar inte jobba”, för att du ska få närmast full lön för att ägna dig åt dina fritidssysslor. När ska vi som inte parasiterar på andra göra uppror?! Hur länge ska vi låta oss utnyttjas? (Andra intressanta bloggar om politik, bidrag, bidragskultur, arbetsmoral, skatt, ekonomi)