FN har i en resolution förbjudit kritik av islam. Det är detsamma som att förbjuda samhällsdebatt i de frågor som är så avgörande för integration och assimilering. Därmed har FN i realiteten förklarat krig mellan den kristna och den muslimksa civilisationen. För om vi inte får tala om känsliga frågor, hur ska då motsättningar kunna redas ut på annat sätt än att man med våld övervinner motståndaren?
Att FN går totalitära regimers ärenden är ingen nyhet för den här bloggens läsare, men i Axess recenserar Lisbeth Lindeborg tre franska verk som lägger nytt ljus på hur illa det är ställt (ej online än). Hon skriver:
I ett flertal intervjuer som jag gjort med några av vår världs mest framstående reformmuslimer, däribland den syriske filosofen Sadik al-Azm, hävdar samtliga att reformer är nödvändiga för att islam som kultur och religion ska överleva. Men i Europa sopar man ofta hela frågekomplexet fegt under mattan, konstaterar Pascal Boniface och hans medförfattare [i Est-il permis de critiquer l’islam?] …
Över detta farliga kaos där Huntingtons olycksaliga spådom om civilisationernas kamp levs ut, svävar de undfallande kulturrelativisterna och multikulturalisterna omkring i en himmel av högmodig koncilians. Likt de tre aporna vill de inte se, inte höra och inte veta. De avleder diskussionen ytterligare från den egentliga sakfrågan – reformering av islam – till hur långt man kan gå i försvaret för yttrandefriheten.
Så träffsäkert! Jag kommer genast att tänka på skribenter som Helle Klein, Barbro Hedvall och Yrsa Stenius, på akademiker som Jan Hjärpe och Mattias Gardell och på statliga makthavare som Göran Lambertz. Men det är ju inte bara ett svenskt problem. Recensenten fortsätter:
I denna våg av sensationalism försvinner betydligt viktigare nyheter. Dit hör en resolution från FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève från den 30 mars 2007, vilken i princip förbjuder kritik av islam … Här finns inte ett ord om avsaknaden av religionsfrihet i nästan alla stater med en muslimsk majoritet, inte heller ett avvisande av förstörelsen av exempelvis kristna kyrkor eller morden på kristna dignitärer.
Att denna resolution är en katastrof och att den röstats fram av några av våra mest totalitära stater, camouflerade till försvarare av mänskliga rättigheter, är vad som borde basunerats ut i braskande rubriker.
Men självklart klarar inte massmedier i väst att föra en saklig diskussion byggd på fakta. Istället ägnar man sig åt att brännmärka alla som inte faller till föga för vänsterns relativism.
Förhoppningsvis kan de franska verk som nu kommit och som avhandlas i artikeln antyda ett trendbrott. Jag har en känsla av att många journalister och kulturaktörer inte är så stolta över sitt försvar av de trångsyntas mordhot mot Jyllands-Posten och Lars Vilks, och sitt totala svek mot yttrandefriheten. Man erkänner det inte öppet, men jag tror inte man lika naivt kommer att gå fundamentalisternas ärenden nästa gång. Man får vara glad över det lilla – att man rör sig åt rätt håll … (Andra intressanta bloggar om politik, yttrandefrihet, islam)