Johan Wennström tycker att konservativa borde sympatisera med Barack Obama. I Expressen skriver han Högern borde gilla Obama:
[I tidskriften The New Yorker] framgår att han är kritisk till sina föräldrar, och far- och morföräldrarna, för att de bröt upp från sina respektive samhällen och flyttade till andra länder och städer. Att de lät sig tjusas av den amerikanska drömmen om rörlighet och individualism var i hans ögon ”naivt” och ”ytligt”. Och genom att lämna sina omgivningar i Kenya och Kansas, varifrån Obamas familj alltså härstammar, bakom sig för att börja ett nytt liv någon annanstans gav de sig hän åt ett ”destruktivt begär” efter att vara ögonblicksvarelser utan sammanhang.
Friheten har ett pris, menar Obama, och det är uppbrutna gemenskaper och ensamhet, varför han i senaten bland annat har arbetat för att återförena splittrade svarta familjer.
Att vara emot förändring var vid industrialismens början lika med konservatism. Men detta motstånd mot förändring har sedan de stora, för att inte säga enorma, välfärdsstaterna etablerades i väst efter andra världskriget, skapat en konservatism som bäst benämns “socialdemokrati”.
Det är en gammelkonservatism som reflexmässigt motsätter sig förändringar från den vardag som gäller just nu. 1914 fyllde Sven Hedin och gammelkonservativa runt Gustav V denna roll under borggårdskrisen. Då ville man stoppa utvecklingen mot demokrati. 2008 spelar socialdemokratin samma roll, då man vill stoppa globalisering och liberalisering av välfärdsstater som blivit förmyndarstater.
Göran Rosenberg tillhör de mer intellektuella uttolkarna av denna gammelkonservatism, som vill att välfärden ska behålla ambitionerna som gällde på 1970-talet, då man trodde att politiska beslut kunde ställa allt tillrätta i samhället. Och det är i denna tradition Wennström försöker tolka Barack Obama: han kommer att höja skatterna och tillgripa protektionism, men syftet är ju gott — likt en gammal brukspatron ska han med politik ställa allt tillrätta.
Denna gammelkonservatism har jag inget till övers för. Ett försöka stoppa klockan är, på något sätt, en kamp man inte kan vinna. Och alla förändringar är inte av ondo.
Därför känner jag betydligt mer sympati med nykonservatism, eller bättre: värdeliberalism. Den respekterar varje individs fri- och rättigheter, och underkänner varje diktatur som berövar medborgarna individens rätt till frihet och demokrati. Samtidigt blundar man inte, likt många liberaler, för att denna frihet innebär stort ansvar för medborgarna. För att kunna axla detta ansvar behövs moral, tydliga spelregler och de som inte tar sitt frivilliga ansvar för samhällsgemenskapen kan avstå, men får också ta konsekvenserna av att ställa sig utanför.
Ur detta perspektiv blir moraldiskussioner centrala, eftersom det är individernas egna, frivilliga agerande som avgör hur långt man kommer i tillit, solidaritet och därmed i välståndsbyggande och tillväxt. Tillit är grunden för en fungerande marknadsekonomi. Vi behöver en moral som ger vägledning till den frie individen om hur man smartast agerar för att uppnå högsta nytta — både ur sitt eget perspektiv och ur den större samhällsgemenskapen.
Det är här Aristoteles har formulerat en moralisk osynlig hand, genom att visa hur moralregler uppnår just detta. Aristoteles moralfilosofi har i hög grad förvaltats av kristendomen. Det handlar om vår inre mognad som personer, inte om förmynderi från brukspatron eller stat.
Människors livsstil och preferenser har skiftat över århundraden, inte minst i takt med ökat välstånd och teknikutveckling. Och det finns ingen anledning att försöka frysa tiden — så som gammelkonservativa vill — utan det handlar om att tolka de moraliska lärdomarna i de nya situationer som mänskligheten upplever genom utveckling och framsteg. Det är uråldriga moralregler, men tillämpade i sitt aktuella sammanhang.
Att som Barack Obamas lova höjda skatterna för dem som tjänar bra är gammelkonservativ socialdemokrati, som fungerade i 1900-talets industrisamhälle, men blir hopplöst föråldrad i 2000-talets globala rörlighet. Istället borde diskussionen handla om hur man kan värna kulturella värden och traditioner i den nya tiden. Det kan inte, som Obama tror, ske genom att skärma av USA eller andra nationer från omvärlden genom protektionism, utan handlar istället om att släppa kreativiteten fri att i konkurrens skapa nya utkomstmöjligheter.
I grunden handlar det om människosyn. Gammelkonservativ socialdemokrati vill skydda människor från förändringar som man inte tror hon klarar av, medan ett värdeliberalt perspektiv utgår från stark tillit till att fria människor alltid kan nå nya lösningar, under förutsättning att samhällsgemenskapen belönar kreativitet och skapar trygghet. För mig handlar det om tilltro till individen, men erkänna att individen inte lever i ett vacuum, utan behöver spelregler som sporrar till såväl personliga som samhälleliga framsteg och avstyr destruktivt beteende. (Andra intressanta bloggar om politik, konservatism, ekonomi, filosofi,
idédebatt)