Tempelriddaren Arn, en recension

Det var med viss tvekan jag gick och såg filmatiseringen av Jan Guillous medeltida hjälte (har inte läst böckerna). Men jag ville se vad en svensk produktion kan göra med 220 miljoner kronor. Blir det en biofilm av internationell klass? Recensionerna i medierna har varit försiktiga och tvetydiga. Man har inte velat sabotera ett så stort projekt, för då kanske det inte blir några nya.
Av en ärlig person har jag fått höra att den är som Pearl Harbour med Ben Affleck: hyfsad i krigsavsnitten men töntig i de låååånga kärleksscenerna.
Min dom: tack vare att de romantiska scenerna är så fåordiga blir de trovärdiga, men de är för långa. Filmen kunde ha klippts ner från 2 tim och 20 min till under 2 tim utan problem. Vissa scener förde inte historien framåt. Och i andra lägen gjorde filmen plötsligt och brutalt stora hopp i handlingen. Det bevisar återigen att klippning/berättarkonst i aktionfilm är något som få utanför Hollywood klarar av.
Men det är intressant att se hur en vänsterman som Guillou ger kristendomen i Sverige ett så stort utrymme och utan att göra religionen till syndabock. Tvärtom sägs till och med i klartext att det är människor och klaner som utnyttjar kyrkan i världsliga maktstrider. Hade gärna sett mer om dessa intriger och uppgörelser om kungamakten. Att se sådana strider i medeltida skepnad ger både igenkänning med våra tider och annorlunda tag i graden av grymhet i ”argumentationen”.
Hade filmen varit amerikansk hade den inte fått godkänt. Men de västgötska landskapsvyerna och kopplingen till svensk historia gör att jag gott kan rekommendera folk att se den. Det är med andra ord inte en film av internationell klass. Men bra nog.