I Dagens Nyheter menar Henrik Brors att statsminister Fredrik Reinfeldt borde snegla på president Bill Clintons tid i Vita huset, Reinfeldt sneglar på Clinton:
Han lyckades störta huvudmotståndaren som suttit tolv år vid makten. Men det första året blev en mardröm. Flera av hans minstrar tvingades avgå efter att ha anlitat svart arbetskraft. Han kritiserades för att ha anlitat unga, oerfarna rådgivare. Hans försök att införa ett nytt, mjukare ledarskap ledde till att han hånades som obeslutsam, luddig och ur stånd att leda.
Nej, det handlar inte om Fredrik Reinfeldt utan om Bill Clintons första [år] som USA:s president 1993/94. Likheterna med Reinfeldts 2006/2007 är påfallande.
Och Clinton lyckades vända vinden och vinna återval 1996. Men istället för triangulering, som Henrik Brors lyfter fram som Clintons recept för att komma tillbaka, pekar bloggaren Johan Ingerö på något också jag tycker är viktigare:
Efter [bakslagen] anpassade sig Clinton förvisso till det nya läget – vem skulle inte ha gjort det? – men han gick även till attack. … Eftersom republikanerna var så offensiva valde Clinton att spela samma spel. Det fungerade. Efter ytterligare två år blev Clinton omvald samtidigt som den republikanska kongressmajoriteten minskade till mer hanterbara nivåer. I Sverige har alliansen inte anlagt någon motoffensiv.
Ja, en regering måste vara på offensiven om den vill bli omvald. Hur mycket den borgerliga regering än anpassar sig till oppositionens, alltså socialdemokratins, krav kommer man att bli kritiserad för att driva ”högerpolitik”. Därför måste man möta oppositoinen med en lika intensiv motoffensiv. Och med en sådan finns alla chanser att segra i nästa val med tanke på hur rörlig väljarkåren är. Men man måste höja temperaturen i debatten för den egna politiken. (Andra intressanta bloggar om politik, regeringen)