Tredje måndagen i januari är röd dag i USA. Då firas Martin Luther Kings födelsedag. I år kommer det att ske i en ovanlig inramning. Hillary Clinton står under attack för att ha förminskat Kings betydelse och hennes make Bill anklagas för rasistiska undertoner när han kallat Barack Obamas Irakpolitik för “sagor”.
Det får Christopher Hitchens att gratulera Rudy Giuliani för att han inte drar upp att han är andra generationens invandrare, därtill med italiensk bakgrund. För bara några tiotal år sedan hade det varit otänkbart att en italienskättad politiker kunde ställa upp i presidentvalet. Så föraktade har italienarna varit.
Därefter fördömer Hitchens i Wall Street Journal, The Perils of Identity Politics, Hillary Clinton för att dra upp könsfrågan och Barack Obama för att ta upp rasfrågan i presidentvalet. Båda gör det som Martin Luther King hoppades att Amerika och världen skulle komma bort ifrån: bedöma människor efter deras yttre, inte efter deras karaktär. Hitchens skriver:
Folk som tänker utifrån sina pigment eller genitalier eller klantillhörighet är det verkliga problemet. Man får inte bort detta tänkande genom att framhäva det. Om jag inte vill rösta på någon på grund av deras “ras” eller “kön”, vill jag av just exakt detta skäl inte att han eller hon framhäver det. Men ändå, se hur denna uppenbara hållning får intelligenta människor att säga de mest förfärligt korkade saker.
[Förre demokratiske utrikesministern] Madeleine Albright har sagt att det finns “en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Vilken är innebörden av en sådan ståndpunkt? … Betyder det att Michelle Obama inte förtjänar hjälp av andra kvinnor? Om republikanerna nominerar en kvinna, skulle Albright omedelbart byta parti av rent systerskap? Naturligtvis inte. (Och detta oroväckande klantänkande från en tidigare utrikesminister…)
Också Charles Krauthammer tar upp demokratiska partiets syn om att bekäma rasism och brist på jämställdhet med att understryka ras- och könstillhörighet. I Washington Post frågar han i Black Dreams, White Liberals:
Varför måste afro-amerikaners dröm fortfarande gå genom den vita vänstern?
Detta med anledning av att Hillary Clinton sagt att det var president Lyndon B Johnson som förverkligade Martin Luther Kings dröm genom lagstiftning. Krauthammer menar att detta var ju riktigt 1960-talet, eftersom de svarta saknade politiskt inflytande. Men att idag, 2008, göra den parallellen är att säga att svarta bara kan nå framgång om de företräds av vita politiker.
Underbart att se hur Krauthammer så kliniskt vasst avslöjar vänsterns egna fördomar!
Sedan tillägger Krauthammer till att Hillary Clinton inte borde vara så förvånad över att hennes och maken Bills kritik av Barack Obama omedelbart stämplas som rasism:
Var, frågar jag er, kommer sådana utstuderade och/eller ärliga uttryck för anklagelser om rasism ifrån? Från den långvariga kampanj av den vita vänstern och svarta medborgarrättsetablissemanget som framtvingat en politisk korrekthet vars syfte varit att stämpla och marginalisera all kritik av deras agenda som rasistisk.
Clintons har fallit i vänsterns egna fällan. Att kritisera en svart kandidat på samma sätt som en vit kandidata är oacceptabelt enligt gällande politiska korrekthet. Kritik av en vit är okej, men exakt samma ord till en svart är rasism.
Det visar hur långt bort från Martin Luther Kings dröm det demokratiska partiet och övrig vänster i västvärlden är. De har tvärtom infört ett nytt rasistiskt tänkande som innehåller särbehandling på grund av hudfärg.
Det är därför jag alltid förkastat kvotering och positiv särbehandling. Även om ambitionen är god, så använder man rasistiska metoder för att uppnå dem. Och sådana medel kan aldrig lyckas. (Andra intressanta bloggar om USA, rasism, politik)