Det är för ovanlighetens skull en analytiskt intressant debattartikel om feminism och jämställdhet som några forskare publicerar i Dagens Nyheter idag, Vi kan inte bortse från jämställdhetens baksida. Intressant eftersom den så tydligt visar vilket enormt intrång i privatlivet som det feministiska perspektivet utgör. Mål om jämställdhet innebär inget mindre än att politiker i riksdag och kommun ska bestämma över våra kärleksliv, över våra mest intima sidor av livet och våra relationer. Det är vidrigt. Forskarna skriver:
Intervjuer med svenska par illustrerar att familjelivet ofta följer rutiner och vanor som anses gagna familjens behov. De intervjuade männen och kvinnorna legitimerar ofta det relativt traditionella beteendet genom att hänvisa till personlig lämplighet och intresse samt behovet av kompromisser. Dessa faktorer påverkas i sin tur av kulturellt bestämda föreställningar om kärlek och tvåsamhet, samt vad som betraktas som manligt och kvinnligt. Att mannen i ett parförhållande tar på sig en traditionell mansroll medan kvinnan går in i kvinnorollen beror på att båda upplever att de på detta sätt tillfredsställer varandras och familjens behov.
Med andra ord, den arbetsfördelning som utvecklats i familjelivet över tusentals år kanske inte är så dum. Och vad jag inte förstår är varför motsatsen till traditionellt beteende per automatik skulle vara bättre. Vilken idiotisk logik! Det låter mer som ett trotsigt barn är en logik värd att följa.
Forskarna skriver också:
Våra undersökningsresultat visar att jämställdhet uppenbarligen har ett pris som måste betalas. Dessa insikter måste beaktas och tas på allvar av politiker och beslutsfattare.
Men till skillnad från vad forskarna skriver mellan raderna, att det priset ska och måste betalas, borde man fråga sig om man inte ska låta bli att betala priset och därmed överge de feministiska målen när det gäller privatlivet.
Det som stör mig mest är att man inte drar någon som helst gräns mellan det offentliga, som arbetsliv, föreningsliv mm å ena sidan och å andra sidan privatlivet (i det offentliga ska jämlikhet inför lagen råda). Feminismen är för politiker en brygga över från att styra staten till att kliva in i medborgarnas sängkammare. Gudrun Schyman och andra nöjer sig inte med att ta ut höga skatter, de vill stå i farstun och peka finger om vem som ska gå till tvättstugan för att tvätta. Är inte det en enorm kränkning av människors integritet? Och detta höga pris bara för att staten ska få diktera hur vuxna människor i parrelationer delar upp sysslorna mellan sig i vardagen.
Politiker och myndigheter borde inte få lägga sig i människors kärleksliv. Räcker det inte att stifta lagar och lägga beslag på halva ekonomin som medborgarna sliter ihop?