Avveckla avvecklingen av kärnkraft

När jag blev politisk aktiv under gymnasietiden, sista år på 1970-talet, dominerade kärnkraften den politiska scenen totalt. Allt tolkades ur prespektivet för eller emot kärnkraft. Allt. Frågan var mycket större än en fråga om elektricitet. Men elektrisk var den.
Det handlade om vilken typ av samhälle vi ville ha. Fram till då hade allt handlat om att skapa storskaliga lösningar. Städernas citykärnor hade rivits för att bygga betongkomplex med ett stort p-hus i mitten där förut många mindre butiker haft skjudande handel och där ett livligt vardagsliv funnits. I storstäderna byggde gigantiska betongförorter där unga människor hamnade i isolering när de flyttat från landsbygden i den stora folkomflyttningen från framför allt Norrland.
Småföretagandet ansågs av såväl liberaler som socialister vara ett historiskt fenomen som var överspelat. Framtiden tillhörde storföretagen, de stora serierna och det standardiserade utbudet av varor.
Under denna storskalighetens höjdpunkt klev Thorbjörn Fälldin fram och sa: är det verkligen så här vi vill leva? Inrutat. Standardiserat. Som små maktlösa kuggar i stora organisationer.
Fälldin kanaliserade en civilisationskritik mot centralism och storskalighet och som kom till uttryck i ”den gröna vågen”. Det var därför jag då gick med i Centerns ungdomsförbund och blev partipolitiker (vilket jag upphörde att vara 1999).
I denna anda blev kärnkraften symbolen för det inhumana, toppstyrda och storskaliga betongsamhället. Antikärnkraftsrörelsen handlade inte om energi, utan om samhällssystem. Det var en antirörelse mot centralism och storskalighet, för det mänskliga, det lilla, det naturliga, det individuella.
Denna civilisationskritik var befogad. Samtidigt som denna kritik stod på sin höjdpunkt började den ekonomiska utvecklingen också förändras i grunden och slå in på en ny väg, med flexibilitet, kundanpassning och specialisering.  Marknadseknomin gick, tack vare globaliseringen, tillbaka till sina rötter där många aktörer i olika storlek verkar i konkurrens, inte bara några få storbolag som skapat oligopol av marknaden. Industrisamhället började förvandlas till ett kunskapssamhälle.
Men energipolitiken satt fast i det gamla. För och emot kärnkraft. Politiken är inte lika förändringsbenägen som ekonomin.
Jag skrev 1997 en debattartikel med rubriken Dags att lägga 70-talet till handlingarna. Då var jag riksdagskandidat för centerpartiet och artikeln var inte populär hos partiledaren Olof Johansson.
Men det är verkligen dags att släppa energipolitikens låsning.
I veckan meddelade Labourpartiet i Storbritannien, som varit lika antikärnkraft som centerpartiet, att man vill bygga 10 nya kärnkraftverk. Daily Telegraph rapporterar i Ten UK nuclear power stations by 2020:

Upp till tio nya kärnkraftsverk kan vara byggda i Storbritannien till 2020 – efter det att Labourregeringen banat vägen för en ny era inom energipolitiken.

Och International Herald Tribune meddelar att Tysklands ekonomiminister Michael Glos ifrågasätter landets beslut att avveckla kärnkraften, Nuclear power needed, EU is told:

Ekonomiminister Michael Glos signalerade sin önskan om att Tyskland ska ompröva regeringens löfte om att fasa ut kärnkrften, eftersom EU inte kommer att kunna leva upp till Kyotoprotokollet om inte Tyskland och andra tänker om när det gäller kärnenergi.

Här i Sverige skrev ju folkpartiledaren och utbildningsministern Jan Björklund i veckan en debattartikel med samma tema: Sverige måste bygga fyra nya kärnkraftverk.
Och jag håller med om behovet av en ny energipolitik, även om jag var aktiv för linje 3 i kärnkraftsomröstningen och bar på den gula knappen ”Atomkraft? Nej tack!” (dock för ung för att få rösta). Mina skäl är tre:
1) Den roll kärnkraften spelade som symbol för det storskaliga betongsamhället är överspelad. Marknadsekonomin och globaliseringen har skapat en mer rörlig och kundorienterad ekonomi.
2) Jag trodde 1980 att solenergi och andra alternativa energikällor om tiotalet år skulle vara ekonomiska, effektiva och kunna ersätta kärnkraftselen. Så blev inte fallet. Teknikutvecklingen går mycket långsammare än jag trodde för 28 år sedan.
3) Den moraliska dimenssionen om att efterlämna ett avfall som är radioaktivt och livsfarligt i tusentals år, är inte densamma nu som när kärnkraften introducerades. Nu finns stora mängder avfall som måste hanteras. Att lägga till ett antal ton genom att driva kärnkraften vidare förändrar ingenting. Då kan vi lika gärna göra det.
Ett modernt samhälle behöver energi. Om vi bara kunde tillgodogöra en bråkdel av all den energi som solen varje sekund bombarderar jorden med, skulle alla energiproblem vara lösta. Men vi är inte där. Då måste vi använda de energikällor vi har till förfogande. Kärnkraften måste finnas med i den kalkylen. (Andra intressanta bloggar om
, )