Tidningen Världen idag har en mycket intressant ledare där man ställer viktiga frågor, Kyotoprotokollet som känns-bra-faktor:
Under många årtionden har bistånd varit en slags värdemätare på internationell solidaritet med världens fattiga. Den som har ifrågasatt biståndets faktiska långsiktiga nytta har stämplats ut som reaktionär och egoist. Men frågan kvarstår – trots pådyvlandet av billiga etiketter: är biståndet mer av en känns-bra-faktor för givare och politiker än en faktisk-nytta-faktor för mottagarländerna?
Liknande dynamik kommer in i debatten om klimatförändringar … Kyotoprotokollets kostnader är astronomiska med otroligt liten effekt år 2100. Är det gott förvaltarskap – vilket är en viktig biblisk grundtanke? Eller handlar det mer om politiskt korrekta känns-bra-faktorer? … Är det rimligt att satsa hundratals miljarder dollar på att rädda en del isbjörnar år 2100 när vi med mindre pengar kan rädda hundratals miljoner människor i vår generation? Kan vi få föra den diskussionen?
Ja, tack! Det är exakt dessa avvägningar som måste göras. Det är inte enkelt, och därför måste de få diskuteras i grunden. Något som inte tillåts just nu. Opinionsläget är låst, som om denna avvägning redan var gjord. Men det är den inte.
Förklaringen tror jag är denna: det vi ser är hur miljö och bistånd blivit en modern form av avlatsbrev, den sjuka rutin som innebar att församlingsborna kunde köpa syndernas förlåtelse genom att betala avlat (straffavgift) till kyrkan. Martin Luther gjorde upp med detta system i sina teser på 1500-talet, men nu smyger sig avlaten tillbaka i sekulär form. Det är lika paradoxalt som vansinnigt.
(Andra intressanta bloggar om politik, miljö, klimat, växthuseffekten, global uppvärmn, klimathotet, klimatförändring, klimatförändringar, klimatpolitik, kristendom)