Norska tidningen Adresseavisen har publicerat en Muhammedkarikatyr, och genast blev det storm. NRK rapporterar i Adresseavisen trykket sin egen Muhammed-tegning (där syns också teckningen). Chefredaktören Arne Blix hamnar, likt tidigare redaktörer som försvarat yttrandefriheten, i skottlinjen för allehanda tillmälen.
I den västerländska och kristna traditionen ingår att bedriva satir mot olika företeelser, där finns en känsla för humor, finess och spetsfundighet som så totalt saknas i kritiken mot satiren när temat berör något med koppling till islam.
Självmordsbombaren i Adresseavisens teckning har en tröja där det står “Jag är Muhammed” och därmed tolkar kritikerna omedelbart bilden som att det är profeten Muhammed. Men det är som chefredaktören säger, en bild av en man som påstår sig vara Muhammed. Satir är mångbottnad, och att någon ikläder sig någon annans roll är vanligt. Politiker som vill framstå som härförare blir av satirtecknare ibland ritade som just sådana, till exempel.
Men så fort muslimsk kultur kommer in i bilden blir allt extremt platt och endimenssionellt och “kränkt!” är det enda känslouttrycket. Gud vad andefattigt! (Om uttrycket tillåts.)
En svensk vänsterbloggare skriver, naturligtvis, att det är islamofobi:
Det finns ingen som helst anledning att publicera kränkande karikatyrer i rent provokationssyfte så som den norska tidningen Adresseavisen gjort. Även om tecknaren säger att det inte är ett angrepp på Muhammed eller islam som helhet så kommer teckningen att upfattas så.
De är smarta de här vänsternissarna: man tillåter satir som inte är provocerande! Det är ju vanlig vänsterlogik enligt modellen: alla är fria att göra som de vill, bara de gör som vi säger.
Satir är till för att få människor — som använder sina hjärnor — att tänka till. De som ständigt går omkring och anser sig kränkta hela dagarna, uppfattar allt som så — kränkande! Betyder det att den västerländska yttrandefriheten ska underkastas de trångsynta? Om de får sätta gränserna för vad som är tillåtet, blir satir förbjuden. Resultatet blir en utbredd enfald, en torftighet som vi inte upplevt i väst sedan medeltiden.
Frågan är om det är vi som ska regrediera tillbaka till medeltida primitiva föreställningar, eller om det är de som befinner sig där som ska utvecklas till vår nivå.
För mig är svaret givet. Märkligt nog är det inte så för massmedierna och andra vänstersympatisörer.
(Andra intressanta bloggar om politik, islam, kristendom, fundamentalism, rasism, kränkt, islamofobi, integration, integrationspolitik, yttrandefrihet, media, journalistik)