Under helgen har flera ledande demokratiska politiker med stor ilska reagerat på det president Bush sa i sitt tal till Israels parlament, Knesset, häromdagen. Obama tog det som indirekt kritik mot honom, och sa att det är ovärdigt av en president att göra så.
Men vad sa då presidenten? New York Daily News skriver i ledaren Obama doth protest:
Så här sa Bush: “Vissa verkar tro att vi kan förhandla med terrorister och extremister, som om några smarta argument skulle övertyga dem om att de haft fel hela tiden. Vi har hört den här dåraktiga villfarelsen förut. Medan nazisternas pansarvagnar rullade in i Polen 1939 deklarerade en amerikansk senator: ‘Herregud, om jag bara hade talat med Hitler så hade detta kanske kunnat undvikas’. Vi har skyldighet att kalla detta för vad det är — falsk trygghet genom eftergiftspolitik.
Det diskuteras nu om Obamas stingslighet att ta detta personligt är till hans fördel eller nackdel. Somliga menar att han gör rätt som snabbt svarar på fula påhopp. Men om det inte var ett påhopp på Obama? Andra menar att Obama visar sin oerfarenhet genom att tro att alla talar om honom. Han framstår som oerhört självcentrerad, att jorden snurrar runt honom.
På ett politiskt/taktiskt plan menar vissa att det här stärker demokraterna eftersom Bush genom att uttala sig i presidentvalrörelsen knyter John McCain närmar Bush, och stärker demokraternas anklagelse om att McCain är en tredje Bush-period. Andra menar att en diskussion om internationell säkerhetspolitik är exakt det McCain vill ha, eftersom han här kan utmåla demokraterna som svaga och olämpliga att leda USA när landet utmanas av totalitära krafter.
Jag håller ju med om att Obama framstår som stingslig: att se sig som måltavla när presidenten talar om 1939 är lite långsökt. Och McCain vinner på att amerikanska folket tänker på internationella frågor, snarare än inrikespolitiska plånboksfrågor. (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, McCain, Obama)