Timbro anordnade ikväll ett rappt och intressant seminarium om politisk markandsföring. I den första panelen, som behandlade amerikanska valrörelser, betonade alla att kandidaterna släpper sitt varumärke fritt så att gräsrötter kan skapa sina egna kampanjinslag — allt från skolelevers T-shirts till proffsigare YouTube-videor som Obama Girl (eller inte så proffsiga, men roliga parodin McCain Girls) — helt utanför kandidatens kontroll. Det skapar en kreativ dynamik som är ovärderlig, även om det också är skrämmande att inte veta allt som händer i kandidatens namn.
I den andra panelen diskuterades svenska valrörelser och där blev det tydligt att partierna här hemma går i motsatt riktning — de vill allt hårdare kunna kontrollera sitt varumärke och toppstyra vad kampanjen handlar om.
Förklaringen är, menade flera i panelerna, att det är personval i USA och alla vet att kandidaten inte kan ha godkänt allt det hans/hennes anhängare säger och gör. I Sverige, där vi har kollketiva partival, räknar väljare och medier med att partimedlemmar — exempelvis i valstugor — är ett med partiet och det medlemmar säger är vad partiet står för.
Här ser vi ett tydligt exempel på hur det som förr var svensk folkrörelse och organiserad gräsrotsaktivism på 2000-talet blivit sin egen fiende och förstelnat i strikta och hårda hierarkier utan dynamik, energi och livskraft.
Det intrycket förstärktes också av svaren vi fick som ställde frågor om partiledningarna inte borde bli öppnare och exempelvis omedelbart på internet lägga ut tal av statsminister Reinfeldt och andra statsråd så att deras budskap kan återanvändas av bloggar och andra så att budskapet blir en levande del av vardagen och sprid likt ringar på vattnet. Partiföreträdare för s och m verkade inte begripa frågorna, utan talade om reklam och andra toppstyrda aktiviteter.
Hör jag en amerikansk eller brittisk politiker på CNN säga något som lät intressant, och jag vill skriva om det, kan jag hur enkelt som helst leta upp talet på internet, så att jag får citatet korrekt i bloggen (och läsarna kan kolla min källa). Inte en enda svensk politiker begriper att det är så här man ska göra för att skapa spridningseffekt på sitt budskap. Moderaterna verkar anse Reinfeldts tal så ointresserade att de inte är värda att publicera. Vad ska vi andra dra för slutsats av det? Jag har flera gånger avstått från att skriva om svenska politikers tal eftersom jag inte kunnat kontrollera om jag uppfattat budskapet rätt. Partierna har inte orkat lägga ut sitt eget budskap på internet.
Ingenting av den arrogansen finns i amerikansk politik. Där gör man allt för att kandidaternas budskap ska finnas lättillgängliga, för man vet att man kan få draghjälp av helt oberoende och samhällsengagerade människor. Icke så i Sverige. Här vill man kontrollera och styra från toppen.
Gissa varför det är sådant tryck i amerikanska valrörelsen, och så dött och mesigt i svensk politik! (Andra intressanta bloggar om alliansen, SAP, USA, pres.valet, McCain, Obama, valkampanj)