En synnerligen smart iakttagelse om det amerikanska presidentvalet står Daniel Henninger för i Wall Street Journal efter det att Barack Obama råkat ut för sin svåraste kris hittills: pastor Jeremiah Wrights kontroversiella predikningar. Han frågar var Obamas vänner tog vägen, Where Were Obama’s Friends?
I Barack Obamas mörkaste stund, steg inte en enda tung opinionsbildare fram och gav honom stöd. Varenda en övergav honom. Ingen ledande svart kyrkoledare gjorde det minsta uttalande om att Jeremiah Wrights uppfattning om vad ”den svarta kyrkan” står för inte är den enda. Wright, som nu allmänt betraktas som en tokstolle (nut case), har fått mer offentligt stöd från svarta kyrkoledare än Obama.
Sedan i måndags blöder Barack Obama [efter en rad uppmärksammade framträdanden av Wright] och behöver uppbackning. Var fanns alla så kallade kändisar som tidigare förespråkat honom? Jesse Jackson, Ted Kennedy, Oprah, John Kerry, Chris Dodd, Rockefeller, Toni Morrison, Ted Sorenson . . . ? Var finns alla storstädernas borgmästare som sagt att de står på Obamas sida? . . .
Det är inte svårt för välkända personer att bli intervjuade i TV och framföra sin ståndpunkt. Alla stora tidningars debattsidor skulle stoppat pressarna för att få med en artikel till stöd för Obama från Ted Kennedy eller annan framstående person. Men ingen sådan debattartikel har tryckts. Kalla det gärna en studie i pissnödighet (gopher-holing). . .
Även på den mest elaka nivån av politiskt kalkylerande feghet, finns en punkt i en presidentkampanj när en kandidats supportrar ställer upp mangrant. Vi har passerat den punkten sedan länge . . . [Men] listan på supportrar som låtit Barack Obama stå ute i kylan ensam är lång den här veckan.
Vad beror det på? Min gissning är att Barack Obama i första han är ett mediefenomen. Han steg upp som en sol på ett mycket tunt, för att inte säga obefintligt politiskt program. Så länge han hade vind i seglen — och som han hade vind i seglen i vintras! — var det många som vill åka snålskjuts. Och eftersom han inte har någon politik kan var och en hålla sig med sin egen uppfattning om vad Obama står för. Man projicerade sina egna drömmar på Obama.
Men så fort det börjar blåsa motvind och blir jobbigt, hoppar folk av. De vet ju inte vad Obama står för och vet ju därför inte vad det är de ska försvara och kämpa för. Det får Obama göra själv, bara han vet vad han egentligen står för.
Här demonstreras tydligt hur skadlig gruppidentitetspolitik är. Bara för att Obama var svart, ungdomlig och ser bra ut, ville många snabbt hoppa på kampanjen. Som en sorts ytlig markering. Men så fort det krävdes något mer, när Obama behövde försvaras och det kostar på att vara hans supporter, då lämnade man lika snabbt skutan.
Politik måste bygga på djupa värderingar, ett filosofiskt paket som kandidaten gjort tydligt och som dennes supportrar personligen delar och känner som sina egna. Det är politiska värderingar som måste bära en kampanj, inte ytliga och triviala utrop om ”förändring” utan att beskriva vilken sorts förändring.
Jag skrev direkt i samband med att Wrights predikningar kommit ut (genom att kyrkan börjdade sälja dem på DVD) i mars att Obamas kampanj nära sammanbrott. Den uppfattningen har jag inte ändrat. Obama har fortfarande inte formulerat en strategi för att komma över den kris som Wright innebär för hans trovärdighet som en ny sorts politiker. Han kan fortfarande vinna demokraternas nominering, eftersom krisen kom så sent i primärvalet, men finner Obama inte ett sätt att få de lättfotade supportrarna tillbaka är han körd mot McCain i höst. (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, McCain, Obama, Clinton)