Vid ett seminarium med Skattebetalarnas Förening redogjorde Tino Sanandaji, chefekonom vid tankesmedjan Captus, för ny forskning kring värnskatten. Dessutom presenterade Nils Bohlin rapporten Värnskatt – skadlig och orättvis:
Det hävdas ofta att det högsta steget i den statliga inkomstskatten – den så kallade värnskatten – tar in pengar till statskassan och omfördelar från höginkomsttagare till låg- och medelinkomsttagare. Detta behöver emellertid inte alls vara sant. I en studie från hösten 2007 visar arbetsmarknadsekonomen professor Bertil Holmlund från Uppsala Universitet och Martin Söderström från Konjunkturinstitutet att det under förhållandevis försiktiga antaganden mycket väl kan bli en vinst för statskassan att avskaffa värnskatten. Anledningen är att den avskaffade värnskatten kan förväntas innebära löneökningar som genererar skatteintäkter via inkomstskatten men även via arbetsgivaravgifterna. I och med att forskarna inte tagit hänsyn till ökade momsintäkter är deras beräkningar definitivt att betrakta som försiktiga.
Jag betvivlar inte att Tino Sanandaji och Nils Bohlin har rätt, men jag delar ändå Alliansens prioritering av skattesänkningar främst till låg- och medelinkomsttagare. Inte därför att det är klok ekonomisk politik — Sanandaji visar ju att värnskatten på “höga” löner drar in mindre skattepengar än om den avskaffas. Men politik är ibland att gå väldiga omvägar. Omvägar som i andra fall skulle betraktas som idioti, men som i politik blir högst logisk. Låt mig förklara.
Alliansen behöver inför nästa val visa att gruppen låg- och medelinkomsttagare fått huvuddelen av skattesänkningarna, inte höginkomsttagarna så som socialdemokratin försöker framställa det som. Om man inte kan visa det, är risken stor att socialdemokratin vinner valet — och ytterligare höjer skatterna för högre inkomster. Så att vänta med värnskattens avskaffande är ett sätt att hindra höjd värnskatt. Så bakvänt kan politik fungera… (Andra intressanta bloggar om politik, alliansen, regeringen, skatt, ekonomi)