Vänstern har inte givit upp om Obama

I senaste Prospect skriver journalisten Michael Lind om förutsättningarna för Barack Obama och gör en intressant analys, The meaning of Obama:

Opportunism kan vara en dygd hos en statsman. Och Obamas opportunism är häpnadsväckande. När hans långvariga samröre med den svarte segretionisten Jeremiah Wright blev en affär, gav Obama ett TV-sänt tal där han sa att han lika lite kunde ta avstånd från Wright som han kunde ta avstånd från sin vita mormor. Talet hyllades i medierna som historiskt.
Men bara några veckor senare, till obehag för hans supportrar i journalistkåren, såg sig Obama nödgad att offentligt ta avstånd från Wright och köra ut honom i kylan eftersom han blivit en belastning för kampanjen.

Här håller jag med Lind. En politisk ledare måste se helheten och då kan personliga aspekter komma ivägen. På denna punkt finner man den kanske största bristen hos George W Bush: han var för lojal mot sina medarbetare vilket gjorde att han själv fick skulden för andras misslyckande. Obama verkar inte lika fäst vid människor utan kan utan att blinka vända ryggen till, även mot den han kallat sin mentor.
Lind tar upp en del faktorer som talar emot att Obama kommer att vrida politiken åt vänster:

I avsaknad av en värdebaserad vänstervåg har demokratiska partiet flyttat sig högerut. Man har ställt upp kandidater som är mer konservativa.

En annan iakttagelse av Lind om vad demokratiska partiet blivit:

Det är ett mycket märkligt vänsterparti som förenar de upplysta rika med deras tjänstefolk [ur minoriteterna] mot den vita arbetarklassen.

Svårt att göra en svensk liknelse, men det skulle väl vara ett parti för den typen av rika som Jan Guillou utgör — de som tjänar så mycket att de kan rycka på axlarna åt att 70-80 procent försvinner i skatt, för de har ändå många miljoner att röra sig med per år. Nu är det ju få som lyckas bli så rika i vårt land, så att bygga ett parti på den gruppen är nog uteslutet.
Men trots dessa invändningar, hoppas Michael Lind ändå att Barack Obama ska låta staten expandera kraftigt och lägga under sig den fria ekonomi som givit Amerika dess välstånd, för att istället bli ett mer europeiskt land. Han pekar på att Franklin Roosevelt genomförde långt större statlig expansion än han från början tänkt sig.
Se där, en vänsterdebattör till som avfärdar Naomi Klein och vill använda krisen för stora förändringar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , ,)

Rulla till toppen