Det heter nu att finansmarknadens girighet skapat problemen. Inget kan vara mer felaktigt.
Det är en politisk strävan efter att ge de mindre bemedlade lån de inte klarar av, som är grundorsaken. Pengarna har spekulerats bort, men inte i luxiösa projekt, utan i små lån till låginkomsttagare. Om det skriver Cato-medarbetaren Richard Rahn i Washington Times, Surprised by the Obvious:
I åratal har kongressledamöter till vänster, och vissa republikaner, pressat banker och andra institutioner att ge bostadslån till okvalificerade låntagare och plötsligt upptäcker vi att dessa människor inte kan amortera på sina lån.
Reaktionerna från kongressen, som den ”förvånade” talmannen Nancy Pelosi, kräver utredning av ”de giriga bankerna”, medan hon ignorerar det faktum att det är hennes partivänner som röstat fram lagen Community Reinvestment Act som kräver att banker ger lån till människor med dåliga säkerheter, allt i namn av ”rätten till eget hus”. En Chicago-advokat som aktivt verkade för detta ”allmänna intresse” var Barack Obama.
Det är alltså vänsterns ambition att föra omfördelningspolitik som ligger bakom krisen. Och när man sätter marknadsmekanismerna ur spel, är det inte förvånande att finansmarknaden hamnat i kris.
Jag har skrivit det tidigare, och måste uppge det igen, för jag hör hur folk i SVTs morgonsoffa fortfarande tror att finansminister Henry Paulson avser att med skattemedel köpa ut giriga bankdirektörer: det är dessa lån — osäkra lån — som staten tar över som borgenär. Även om lånen inte betalas tillbaka, finns tillgångar i form av fastigheter i botten. Den största delen av de övertagna lånen borde inte bli en utgift i slutändan.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, bolånekris, entreprenörskap, USA, Henry Paulson, marknadsekonomi, tillväxt, USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, McCain, Palin, republikanerna, demokraterna,Obama)