USA:s nödhjälp har redan nått invånarna i Georgien (med soldater vars närvaro också ger trygghet åt de hårt prövade georgierna). Här upprepas händelseutvecklingen efter tsunamin i Asien: USA:s försvarsmakt var först på plats och gjorde de största humanitära insatserna åt de nödställda. Sydsvenska Dagbladet pekar i ledare på hur senfärdigt Europa är i Georgien, Sent i Europa:
EU:s problem är dess senfärdighet, exemplifierad av att Frankrikes president Nicolas Sarkozy aviserat att ett toppmöte om Georgien skall hållas den 1 september. Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som igår dryftade den ryska krisen på besök i Stockholm, har lagt om kursen och bland annat yttrat att Georgien är välkommet i Nato.
Men att EU:s mest tongivande länder först nu intar en mindre överslätande attityd i förhållande till auktoritär maktpolitik i Moskva är – som utvecklingen visar – så dags. Amerikansk nödhjälp har redan anlänt i Georgien.
Att läget stabiliseras ligger i Europas intresse. EU har en plikt – som brådskar.
Det blir pinsamt när man jämför EU med USA. Ett faktum som knappast stärker EU:s ställning hos medlemsländernas invånare.
Och eftersom Rysslands president nu formellt erkänner utbrytarprovinserna har krisen förvärrats. Utrikesminister Carl Bildt skriver i sin blogg, Ryssland har valt konfrontation:
I ett TV-tal från Sochi har Rysslands president Medvedev nu dramatiskt eskalerat krisen mellan Ryssland och omvärlden genom att officiellt erkänna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater. Beslutet innebär ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt och grundläggande principer för stabilitet i Europa.
Det är nu viktigt att Europa visar att man inte faller undan. Är det verkligen för mycket begärt?
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, MR, frihet, bistånd, demokrati, EU, EU, Georgien, Ryssland, USA, Nato)