En av de filosofer som jag läste under den kommunitära vågen på 1990-talet var Harvardprofessorn Michael Sandel. Han intervjuas nu i brittiska magasinet New Statesman om varför folk överger etablissemangen för nya uppstickare, The energy of the Brexiteers and Trump is born of the failure of elites.
Sandel menar att människors missnöje med de etablerade partierna mer beror på kultur och frågor om tillhörighet än om ekonomi.
– Politiker har misslyckats med att möta de stora frågor som betyder mest för medborgare: vad är rättvisa och det gemensamma bästa och vad betyder det att vara medborgare? Ett annan källa till frustration är människors känsla av att ha mindre kontroll över det samhälle i vilket man lever.
– En stor del av arbetarklassen känner att de inte bara ekonomiskt hamnar efter, utan också att kulturen, källorna till värdighet, stoltheten över att arbeta, har eroderat och hånas av finansvärldens globalisering och av politiska etablissemang som fokuserar på teknokratiska aspekter.
– Arbetarpartier har förlorat sin förmåga att inspirera löntagare, man har misslyckats med att skapa en ny moralisk och civilisatorisk vision.
– Det är därför många vill ta tillbaka kontrollen över politiken lokalt.
Michael Sandel menar att arbetarpartierna förlorade sin mening i och med Reagans och Thatchers marknadsekonomiska revolt på 1980-talet. Därefter har vänstern inte utmanat marknadskrafterna om vem som kan skapa det allmännas bästa.
I denna del håller jag ju inte med Sandel. Marknadsekonomin räddade västvärlden på 1980-talet från samma sotdöd som Sovjetunionen sedan dog i. Överregleringarna höll på att strypa ekonomin. Tack vare Reagan och Thatcher fick ekonomin fart igen. Tillväxten kom åter och gjorde att välståndet ökade.
Men.
Den moraliska dimensionen är central, även om den inte bör utmana välståndsskapande friheter. Känslan av samhörighet och trygghet i vardagen är inte en fråga om marknad, utan hur vi medborgare organiserar vårt sociala liv.
Jag håller med Sandel om att människor saknar egenmakt när man inte har inflytande över det samhälle i vilket man lever. Men bara därför att marknadskrafterna är globala behöver inte politiken vara det. Eller snarare: det blir än viktigare att politiken blir lokal när ekonomin globaliseras.
Delvis medger Sandel detta:
Enda vägen att komma runt okritisk omfamnande av marknaderna är att revitalisera samhällsdebatten genom att engagera sig i värderingsfrågor. En social demokrati behöver bli mindre teknokratisk och lyfta frågor om vad gemenskapens bästa är och hur människor ska återfå egenmakt över sina liv i en global värld.
Han kommer dock inte in på vilka ämnen och sakområden han tror detta ska omfatta. För mig är det givet att två sådana frågor är medborgarskapets betydelse och nationernas syn på sina gränser. Ska samhället i första hand fokusera på det egna landets medborgare, de som betalt skatt och vars förfäder byggt ett tryggt och fungerande samhälle, eller ska denna nationella tillgång delas ut till alla människor i världen som vill ha en bit av det som skapats?
Medborgarskapet har i det teknologiska politikens namn devalverats. Personer med tillfälligt uppehållstillstånd anses ha samma rätt till välfärdsstaten som medborgare. Är det verkligen en politik förankrad hos folket? Nej, inte alls. Här har de politiska etablissemangen kört över folket och det är en förklaring till att dessa etablissemang nu tappar greppet om folkviljan.