I Axess skriver den Londonbaserade New York Times-journalisten Stephen Castle intressant om den kommande folkomröstningen i Storbritannien om att ”stanna” eller ”lämna” Europeiska unionen, Brexit, anyone?
Han tror att britterna ”motvilligt” röstar för att stanna kvar inom unionen, av oro över de ekonomiska riskerna som ett utträde skulle medföra. Men han tar inte ett sådant utfall ”för givet”. Lämna-kampanjen har medvind därför att ”i många britters ögon ser EU nu helt enkelt ut som det sämre alternativet”.
Jag tycker det är en talande beskrivning av politik idag. Vi talar inte om politik för att få det bättre, utan om vilken politik som är minst dålig.
Det indikerar det förfall som råder inom västvärlden. Den politiska klassen är helt i osynk med verkligheten. Man följer sina utopiska drömmar som saknar markkontakt. Det resulterar i galna prioriteringar, moraliskt förfall och ökade motsättningar i samhället.
Skälet till att Stephen Castle är osäker om utfallet i folkomröstningen är att han från dem som självklart borde rösta för att stanna, uttalar sig starkt emot EU: den framgångsrike företagaren tycker medlemsavgiften till EU kan användas i sjukvården istället, och det britterna behöver är frihandelsavtal, inte en politiskt union. Eller finansmannen i London som beskriver EU som ett katastrofområde och frågar varför i hela friden Storbritannien skulle vilja var kvar. En Oxford-utbildad EU-tjänsteman som Castle träffar, vet inte hur han ska rösta.
Om framgångsrika och välutbildade är så här kritiska, talar det för en seger för utträde eftersom det är dessa grupper som anses kunna vara EU-byråkratins räddare. Lågavlönade och med kortare utbildning är redan för att lämna.
Enligt min mening genomgår västvärlden ett opinionsmässigt skifte där gamla etablissemang snabbt tappar greppet om allt. När de nu i Storbritannien bedriver skrämselpropaganda om vad som händer om man lämnar EU, kan det få exakt motsatt effekt: folks benägenhet för att rösta för att lämna ökar.
En seger för utträde ur EU skapar naturligtvis osäkerhet, inte bara i Storbritannien, inte bara i Europa, utan i hela världsekonomin. Och osäkerhet är aldrig bra för ekonomin på kort sikt. Men frågan är vad EU i sig står för, med ständiga Greklandskriser, med total oförmåga att hantera migrantkriser, med Schengenavtal och Dublinförordning som inte är värda pappret de är skrivna på? EU är som helhet en enda stor osäkerhetsfaktor.
Eftersom EU-eliten vägrar reformera det misslyckade EU-projektet, måste folket se till att förändring sker. Ett Brexit skulle skaka om som inget annat. Det är, uppenbarligen, vad som krävs för att EU ska utsättas för förändringstryck. Vi européer kan inte rösta bort kommissionen, men britterna har nu chansen att rösta bort unionen som den ser ut nu.
Jag hoppas de tar chansen. Det sämsta alternativet är, enligt min mening, att EU får fortsätta ostört att köra kontinenten i botten. Bättre med en ände med förskräckelse än en förskräckelse utan ände.
Ett utträdesbeslut från Storbritannien kan vara det som behövs för att på allvar starta diskussioner om att nuvarande union har gått i väggen och bör läggas ner, för att starta ett nytt samarbete som entydigt är mellanstatligt och som fokuserar på frihandel, inte överstatlig politik om vargjakt, böjda bananer och flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg.