Många höjde på ögonbrynen när det ansedda utrikespolitiska institutet National Interest stod värd för Donald Trumps första linjetal om utrikespolitik i slutet på april. National Interest grundades med uppbackning från Richard Nixon och kan inte anklagas för att vara ointresserat av eller okunnig om världspolitiken.
I en replik till kritikerna mot att man lät Trump tala, ger ledningen för National Intrest ett syrligt omdöme om etablissemangens oförmåga att leda amerikansk utrikespolitik, Why have our elites produced so many failed policies? And why do they feel no shame?
Även om Trumps syn på världspolitiken ännu inte är fullt utvecklad, skiljer den sig från rådande semi-koncensus bland utrikespolitiska etablissemang, skriver man och fortsätter:
Trumps uttalanden antyder en fundamental förändring av den amerikanska utrikespolitiken efter kalla kriget och erbjuder därmed en alternativ vision som har stor dragningskraft hos en frustrerad allmänhet, om än inte för de eliter som under tre årtionden definierat, artikulerat och format utrikespolitiken i båda partierna.
Vissa har beskrivit Trumps “Amerika först”-profilering som en form av Jacksonisk populistisk nationalism. Till viss del anknyter den också till George Washingtons förmaning om att “styra bort från permanenta allianser” utan att “svika existerande engagemang”, liksom till John Quincy Adams hyllning till den amerikanska friheten som “inte går utrikes i jakt på ett monster att besegra”.
På samma sätt som Adams, prioriterar Trump frihet och demokrati för amerikaner före medborgare i andra länder. Till skillnad från Barack Obama är Trump inriktad på en utrikespolitik utifrån amerikanska intressen som värnar den militära makten vars styrka är en viktig diplomatisk tillgång men använder den återhållsamts.
Att han klargör att han inte tänker omge sig med utrikespolitisk expertis “som har perfekta CV:n men mycket lite att skryta med och som bär ansvar för en lång historia av misslyckad utrikespolitik som fortlöpande förlorar inflytande”, har helt klart skapat oro. Detta uttalande, som egentligen kan sammanfattas med orden “ni får sparken!”, riktas till en rad tidigare högre företrädare inom huvudstadens utrikespolitiska etablissemang.
Motståndare till Trump kan i detta se det största hotet med hans kandidatur: han gör slut på den utrikespolitiska nomenklatura som dominerat USA:s politik och hotar därmed deras personliga karriärer. Han skapar samma reaktion i den transnationella Davos-eliten genom att insistera att “nationalstater förblir den fundamentala grunden för framgång och harmoni”.
Trump vill förnya och göra om. Här har vi en viktig förklaring till att hatet mot Trump är så stark från “experter” i massmedia: nuvarande ämbetsmän i staten är oroliga att förlora jobbet om Trump vinner och lägger om politiken. Glöm inte detta när du i DN och övriga media läser hånfulla artiklar om Trump.
Och hatet och hånfullheten mot Donald Trump kommer att öka i takt med att det blir allt mer troligt att han blir USA:s näste president. New York Times konstaterar att det är helt jämt mellan honom och Clinton i tre avgörande delstater inför höstens val, Three Crucial States Show Tight Races Between Donald Trump and Hillary Clinton. De som ännu tror att Clinton har segern i en liten ask kommer att drabbas av ett chockartat uppvaknande.