Utrikesministern intar ensidigt den arabiska hållningen i beskrivningen av heliga platser i Israel. Riksdagsdebatten igår (se protokoll, pdf) var avslöjande. Sofia Damm (KD) frågade varför Sverige röstat för en resolution som förminskar och osynliggör judars och kristnas band till tempelberget och klagomuren. I Unesco har Sverige, till skillnad från andra EU-länder, röstat för en ensidig arabisk beskrivning av dessa heliga platser. Damm menar att det ”skickar ett farligt signalvärde” och ”polariserar situationen i Mellanöstern ytterligare”.
Wallström försökte slingra sig ur agerandet med att hävda att FN ”endast använt den arabiska termen ”Haram al-Sharif” [om tempelberget och klagomuren], varför det också kan anses vara vedertaget språkbruk inom FN”. Sverige har alltså ingen egen hållning. Och inte ens EU:s hållning gäller, där man använder flera namn om platsen. Det är rakt av den arabiska synen som dominerar svensk utrikespolitik.
När detta svar kritiseras, backar Wallström och säger: ”men vi tycker att man kan använda båda beteckningarna. Vi måste naturligtvis göra allt vi kan för att se till att alla olika religioner får tillgång till de här historiska och kulturella platserna och att de också används på rätt sätt.”
Men varför gör då inte regeringen det, utan underkastar sig en ensidig arabisk beskrivning av de tre religionernas heliga platser?
Sofia Damm avslutar: ”Tyskland, England och USA röstade emot. Det är ett sällskap som vi inte ska skämmas över att tillhöra. Jag uppskattar att utrikesministern säger att det inte var skickligt hanterat. Jag hoppas att vi kommer att se en skickligare hantering framöver.”
Mot detta invände inte utrikesministern, utan avstod sin sista replik. Talande i all sin tystnad.