Att den globala skuggkulturen av brevlådeföretag blir genomlyst är bra. Här gömmer förmodligen kriminella karteller och korrupta makthavare undan pengar, inte bara för att undgå skatt utan för att dölja kriminell verksamhet genom pengatvätt. Läckor av detta slag innebär att medier och andra kommer närmare och kan granska sådan aktivitet.
Men hittills har medierna inte riktat in sig på kriminella utan på kändisar i den demokratiska världen. Medierna söker skvaller och sensationer ur ett mycket snävt perspektiv: sensationslyssnad. Vad jag kan se har ingen av dem som fått sin privatekonomi uthängd anklagats för skattebrott. Det gör att man kan ifrågasätta om det är seriös journalistik, menar International Business Times i Panama Papers: Unless there is evidence of tax evasion, those exposed have a right to privacy.
Journalister verkar så extatiska över att ha kommit över stora mängder ekonomiska transaktioner, något som sällan sker, att man vältrar sig i uppgifterna mest för att tillgodose låga syften: skvallra om kändisars privatliv rent allmänt.
En annan reflektion man kan göra är att mycket verkar vara gamla uppgifter. Ur ett svenskt politiskt perspektiv är Panamapappren då mer en tidsmaskin tillbaka till tiden för förmögenhetsskatt och arvsskatt som gjorde det meningsfullt att placera tillgångar utomlands. Sedan dessa skadliga skatter tagits bort har mycket av tillgångar utomlands flutit tillbaka till Sverige. Därför påverkar inte läckan någon politiskt brännbar diskussion. Vi har löst problem som till stor del skapade detta agerande.
Mest uppmärksamhet har vissa politiker fått för att de dolt eller förnekat denna typ av privata förehavanden, och att det nu kan avslöjas att deras namn finns i dessa papper. Det är legitim granskning. Men också den simplaste, enklaste och mest ofarliga. Västjournalister ställer västerländska kändisar till svars. Kändisar som inte kommer att angripa journalisterna med våld.
Jag är betydligt mer intresserad av journalistik som kan sätta ljuset på kriminella gäng och korrupta politiker i världen utanför Europa. Här finns en farlig och brutal värld som verkligen borde avslöjas och vars verksamhet borde försvåras genom avslöjanden som kan visa på lagbrott men också svek, lögner och bedrägeri mellan olika kriminella aktörer. Dessa avslöjanden skulle allvarligt kunna skada den kriminella världen och göra det mer riskfyllt att ta mutor.
Här skulle journalistiken kunna göra en stor och kanske historisk insats genom att försvaga skadliga mönster i den mindre välutvecklade världen utanför väst.
Är det så att journalistik numera bara är skvaller om kändisar på hemmaplan medan man blundar för och tycker det är jobbigt att granska och avslöjanden allvarliga brister långt borta?