För inte så länge sedan stämplade Mona Sahlin och en samlad mediebransch alla som riktade minsta lilla kritik mot invandring och integration för förskräckliga tillmälen som främlingsfientlig och rasist. Nu, plötsligt, riktar samma Mona Sahlin kritik mot dem som inte tar islamistisk extremism på allvar.
Det har visat sig att två muslimer bosatta i Sverige medverkat i terrordåden i Bryssel. Expressen rapporterar, Mona Sahlins kritik: Ta extremism på allvar:
På kort tid har två IS-terrorister avslöjats ha kopplingar till Sverige – och nu riktar Mona Sahlin kritik mot de kommuner som inte tar hotet med växande extremism på allvar.
– Det finns inga kommuner som kan garantera att ingen invånare kommer att åka för att ansluta sig till en terrorrörelse, men de borde ha en handlingsplan och en strategi.
Det är besynnerligt att det som för bara några månader sedan stämplades ut som falsk, rasistisk ideologisk propaganda nu är högsta sanning. Att för ett år sedan säga att islam innebär risk för terrornätverk var fullständigt otänkbart utan att drabbas av allehanda bannbullor. Nu är kravet att kommuner ska ha handlingsplaner och strategier mot sådana nätverk. Det som förut var ett rasistiskt påhitt är nu verklighet som ska förebyggas.
Detta är ingen engångshändelse. På område efter område ser vi samma totala, fundamentala omsvängning. I Dagens Industri skriver PM Nilsson, Sluta förneka problemet:
Den bild arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ger, och som också statsministern brukar utmåla, är att de nyanlända är högutbildade som bara väntar på att växlas in på något av de snabbspår som går in på den glödheta svenska arbetsmarknaden. (…)
Men tyvärr är bilden inte sann och precis som i volymfrågan kan skönmålningen försena politiska reformer och driva fram nya missnöjesopinioner. Ta till exempel frågan om utbildningsnivån. Politiker brukar använda termen ”utrikes födda”, vilket är helt missvisande eftersom den inkluderar alla nordbor, alla EU-medborgare och alla amerikaner som för tillfället lever i Sverige.
Om man i stället tittar på de kategorier som fångar in ämnet för diskussionen, asylinvandrare, blir bilden en helt annan. (…) SCB definierar högutbildade som att man minst har tre års eftergymnasial utbildning, vilket är riktigt eftersom man då rensar bort utbildningar som värnplikt och kortare yrkesutbildningar. Bland vuxna syrier boende i Sverige 2013 var andelen högutbildade 12 procent. Bland afghanerna var 14 procent högutbildade och bland somalierna 5 procent. Det finns en mängd andra nationaliteter, men dessa tre är signifikanta eftersom de grupperna är så stora.
Kanske ännu mer oroande är att andelen med mycket låg utbildning är så stor. 38 procent av syrierna, 40 procent av afghanerna och 52 procent av somalierna hade endast grundskoleutbildning. Det kan hända att asylinvandringen 2015 har en helt annan utbildningsnivå, men troligen inte. Tvärtom brukar migration från problemområden präglas av att högutbildade är först ut.
Vidareutbildningen i Sverige fungerar än så länge uruselt. Ylva Johansson lättade på förlåten en aning när hon berättade att bara 7 procent av de lågt utbildade flyktinginvandrarna går vidare till studier efter den tvååriga etableringstidens slut.
Även om Ylva Johansson fortsätter sprida förljugna uppgifter, rent ut sagt sagor, om hur migranter ska komma i arbete har hon alltså medgivit att vidareutbildning av nyanlända fungerar uselt. För ett år sedan hade ett sådant ”misstänkliggörande” betraktats som rasistiskt i svensk offentlig debatt.
Det allra värsta med migrationen är inte människor som söker sig ett nytt liv, utan den politiska klassens totala avsaknad av ledarskap och deras obegåvade, okunniga och rent ut sagt befängda syn på verkligheten. Politik handlar om ledarskap. Men det finns inget ledarskap i Sverige idag. Bara fullständigt velande, dessutom inramat av en skärrad, IQ-befriad godhetsmoralism som ena dagen dömer ut fakta som rasism, för att nästa dag utgå från samma fakta för beslutsfattande.
Sverige leds av ett gäng klåpare. Och medierna är inte bättre.