Så fort politiska partier har problem förespråkar journalister och tyckare att man ska bilda blocköverskridande regering. Som om att fler kockar lagar bättre soppa.
Idag är det PM Nilsson som i Dagens Industri vill ha en regering med S-M, Bilda krisregering.
Nilsson har rätt om att ständiga KU-anmälningar är en dålig form av oppositionspolitik. Men att därifrån gå till att vilja slopa alla alternativ för svenska folket, är att gå över ån för att hämta vatten. Att nuvarande regering är svag är naturligtvis sant, men det är vad S-MP har velat skapa. Man har tagit på sig uppdraget av riksdagen. Man har själv bäddat för sin svaghet.
Resultatet är inte vackert, det medges. Nilsson skriver:
Det vi bevittnar är därför inte bara en nermalning av Socialdemokraterna utan också av regeringsmakten som sådan. Löfvens problem beror inte bara på hans politik utan också på statsministerns roll i en riksdag som har förlorat de två traditionella blockens självklara dominans, vilket är ett av skälen till att moderatledaren just nu inte vill ha regeringsmakten. Även hon skulle drabbas av Löfven-syndromet.
Regeringen stressas av internationella kriser, främst migrationskrisen. Den kommer att fortsätta under många år och pressa centrala system i Sverige. Att ta ansvar för den kommer att vara lika tungt och otacksamt som nödvändigt.
Men dessa problem är inte konstitutionella, utan mentala. Vad Sverige saknar är ledarskap. Politiker stora nog att ta ansvar och risker för landets skull.
Nilsson menar att detta problem kan lösas genom att göra som på dagis, låta alla vinna. Om regeringen omfattar både S och M skulle ledarskap inte behövas, tycks vara Nilssons mening.
Så enkelt är det inte. Politiskt ledarskap behövs även om opposition neutraliseras. Inte kommer Putin att vara snällare mot en S-M-regering än mot någon annan. Mot den ryske grannen krävs genuint ledarskap, inte gulligullgull.
Ledarskap går inte att ersätta med något annat i rikets ledning.
Det är partierna som måste förstå att man har att utse ledare för landet, inte kompisar eller de som gynnar en själv. Ledare. Jag är övertygad om att den insikten till slut ska sjunka in. För till slut förlorar också andra rangens politiker sina positioner om det egna partiet inte har ledare som har trovärdighet att regera landet.
Bara när nationens existens står på spel, som under andra världskriget, finns skäl att skapa samlingsregering. Inte annars. Då måste vi väljare se till att rösta på de politiker och partier vi förtjänar.