Februarinumret av magasinet Axess har temat ”nationalism” och vågar visa varför vi inte bör förneka nationen. Det är djärvt, eftersom det utmanar rådande opinionsklimat i media och politik där man ska hata allt svenskt. Det är spännande, eftersom vi inte fått tänka kring dessa principer på väldigt länge och därför är svältfödda på detta perspektiv. Det är också helt rätt i tiden, eftersom nationsperspektivet med nödvändighet är på väg upp till toppen av den politiska dagordningen.
Historieprofessor Lars Trägårdh skriver en artikel som samtliga riksdagsledamöter borde läsa, inte en utan flera gånger, Förneka inte nationen. Där klargör han skiljelinjer på flera väsentliga områden, skiljelinjer som varje ledamot av den lagstiftande församlingen borde vara medveten om, men inte är det (om man ser till hur de agerar).
Först rensar han bort fördomen om att nationalism är något unket, och har oförtjänt ”dåligt rykte”:
Varken den moderna demokratin eller välfärdsstatens solidaritetsprojekt vore möjliga utan denna föreställning om nationell gemenskap. (…) Dagens antinationalism i Sverige är paradoxal. Sverige tillhör den lilla grupp länder där såväl berättelsen om nationen som nationalismens samtida politiska uttryck redan på 1920-talet kom att kopplas till demokratiska snarare än etniska idéer.
För den som följt denna blogg är detta inget nytt, men Trägårdh vidgar argumentationen. Och får en att dra på smilbanden så här på lördagförmiddagen. Han pekar på att Olof Palmes engagemang för Vietnam på 1960- och 70-talen var en nationalistisk kamp och ”ett steg fram i den mänskliga utvecklingen, kopplad till demokratiska frihetsrörelser som band samman amerikanska 1700-tals patrioter med Vietnams samtida nationella befrielserörelser”.
Superradikalen Palme var nationalismens förkämpe! Förvisso i andra länder. Men ändå. Nationalismen kan ha radikala förtecken.
Men det riktigt intressanta i Trägårdhs artikel är klargörandet av motsättningar mellan i internationella fördrag stipulerade ”mänskliga rättigheter” av abstrakt karaktär och de jordnära ”medborgarliga rättigheter” som nationalstaten garanterar genom beskattning och andra politiska beslut i demokratisk ordning.
Dessa två rättighetsprinciper kolliderar nu, i dessa folkvandringarnas tidevarv, så att det slår gnistor om dem.
Migranterna och deras högljudda vänner kräver att vi ska följa abstrakta ”mänskliga rättigheter” (MR), medan statsminister Stefan Löfven infört gränskontroller därför att annars hotas ”medborgerliga rättigheter”. Trägårdh skriver:
Om gränslösheten är den utopiska MR-tankens kännetecken, är tanken om medborgarskap i nationalstaten grundad i gränsdragning och en mer krass och realistisk förståelse av nationalstaten som ett handfast försäkringsbolag där medborgare arbetar, betalar skatt och därigenom förtjänar sina rättigheter.
Det var med denna helt avgörande insikt i åtanke som Hannah Arendt efter andra världskriget gjorde sina banbrytande iakttagelser om den moderna demokratins paradox och medborgarskapets centrala roll som ”rätten till rättigheter”. Och det är med denna paradox – att den nationella demokratin samtidigt är ett mäktigt instrument för inkludering, solidaritet och befrielse inom nationen och för dess medborgare och ett lika fundamentalt redskap för exkludering av dem som inte är nationalstatens medborgare – som vi ännu lever.
Av de svenska riksdagspartierna är det bara Sverigedemokraterna som förstår dessa aspekter. De etablerade partierna har fångats av MR-utopismen som urholkar nationalismen, och därmed de praktiska möjligheterna att upprätthålla hävdvunna rättigheter inom nationens ram.
Så skriver inte Trägårdh, som däremot visar hur både vänster och liberaler varit aningslösa i sin antinationalism. Höga skatter är omöjliga utan en nation där medborgare är beredd att vara solidariska mot andra i en väldefinierad gemenskap. Liberaler glömmer att infrastruktur, som är nödvändiga för ekonomisk utveckling, skulle förfalla om inte nationen kollektivt finansierade denna.
Men istället för att skapa sig dessa insikter fortsätter de etablerade partierna att fjärma sig alltmer från nationalismen. Trägårdh pekar på att internationella fördrag tenderar att skapa juridisk legitimitet som urholkar den nationella suveräniteten: etablissemangen i politik och media har fångats av en MR-aktivism som:
… bygger på en rörelse från politik till juridik där medborgardemokrati ställs mot mer elitistiska projekt som är grundade i konversationer med juridiska anspråk. (…) Det finns skäl att varna för en växande klyfta mellan demokrati och juridik som samtidigt utgör en spänning mellan postnationella eliter och nationellt sinnade medborgare.
Ett sådant tecken är, enligt Trägårdh, nedvärderingaen av det som kallas ”populism”, det vill säga åsikter som har folkligt stöd. Etablissemangen är så övertygade om att deras juridiska spetsfundigheter är goda att de därför ser folket och demokratin som hinder i vägen.
Ja, artikeln visar med all önskvärd tydlighet att det som kallats invandringsfrågan egentligen är mycket större och vidare än så. Invandringen är den tydligaste konsekvensen av en rad juridiska, moraliska och demokratiska dilemman på 2000-talet. Dilemman som de gamla partierna totalt och fullständigt negligerar, inte vill eller vågar ta i.
Se mer i bloggen: Nationell gemenskap borde värnas inte hånas, Ingen mänsklig rättighet att resa till Sverige (2015), Nationalism, identitetspolitik och tillit (2014), Utan nationalstat ingen demokrati (2013).