Fastighetsmagnaten, god för åtminstone fyra miljarder dollar, Donald Trump har som presidentkandidat åter gjort ett uttalande som chockar alla etablissemang. Han sa på måndagen att han “uppmanar till totalt och fullständigt stopp för muslimers inresa i USA till dess våra myndigheter kan tala om vad i helvete som pågår” (calling for a total and complete shutdown of Muslims entering the United States until our country’s representatives can figure out what the hell is going on).
Och han tar inte tillbaka uttalandet efter en våg av utfall mot honom i medierna.
Tidigare har alla trott att det ena häpnadsväckande uttalandet eller nästa, skulle innebära sammanbrott för hans kampanj. Men hittills har de tvärtom stärkt hans stöd i opinionen. Vad som händer efter det senaste uttalandet, som är det mest kontroversiella hittills, återstår att se.
Hos Reuters publicerar statsvetarprofessorn Bill Schneider en intressant analys, Trump leder en ny klasskamp: arbetarklassen mot den utbildade eliten.
Det vi ser i amerikansk politik nu är klasskamp. Men inte den klasskamp [vänsteraktivister som] Bernie Sanders skulle förstå. Det är inte arbetarklass mot de allra rikaste i landet. Det är arbetarklassen mot den utbildade eliten. Faktum är att en av världens rikaste leder denna revolt: Donald Trump.
Hans stöd bland republikanska väljare är inte baserad på ideologi, ålder eller kön. Det definieras av utbildning. Bland republikanska väljare med högskoleutbildning fick Trump 18 procent och kom fyra i CNN:s senaste mätning. Men han leder stort bland dem utan högskoleutbildning, med 46 procent. Ingen annan kandidat kommer i närheten.
I dagens USA ökar sannolikheten att du röstar republikanskt ju rikare du är. Ju bättre utbildning du har, desto större är sannolikheten att du röstar demokratiskt. Vi såg det i förra presidentvalet. Det var Mitt Romney, den välbärgade, mot Obama, den välutbildade.
Romney förlorade därför att han hade elitistiska ekonomiska värderingar. Han föraktade de 47 procent som är beroende av bidrag. Trump, å andra sidan, samlar den vita arbetarklassen. Inte kring deras ekonomiska intressen, utan runt deras värderingar. (…)
Föraktet för utbildning har alltid varit starkare än föraktet för rikedom i Amerika. Särskilt sedan den utbildade eliten har kommit att omfamna vänsterradikala värderingar, värderingar som konservativa avfärdar som politiskt korrekta.
En vass analys. Nu räcker inte denna väljarbas för att vinna presidentvalet. Frågan är om Trump kan vinna förtroende också i andra segment av väljarkåren. Eller om hans bombastiska uttalanden skrämmer iväg dem.
Men jag vill tillägga tre aspekter. 1) Erick Erickson, framstående konservativ bloggare, påpekar att Trumps uttalande om inresestopp för muslimer är smart politik i primärvalskampanjen. Han ser till att allt ljus riktas mot honom och han tvingar andra republikanska kandidater att framstå som nya Obama-figurer, något som inte gynnar dem men däremot Trump.
2) Trumps språkbruk är ett helt annat än det politiker brukar ha. Han tar ut svängarna, istället för att väga varje ord på guldvåg som brukligt är. Han använder språkbruket för att hamna i strålkastarljuset och därmed hålla i valkampanjens taktpinne. Och genom den retoriska slagfärdigheten lyckas inte medierna, som är hans uttalade och extremt partiska kritiker, dra ner honom från scenen — just därför att de visar sin partiskhet, sin elitism, sina vänstersympatier.
Trump driver helt enkelt en valrörelse mot massmedia, mer än mot andra politiska kandidater. Och väljarna älskar det! Här kan man se likheter med Carl Bildt. Hans retoriska slagfärdighet gjorde massmedierna rasande eftersom de inte kom åt honom, men väljarna högaktade honom för att han stod pall och inte lät sig nedslås.
Jag vill påstå att massmedierna har skapat Donald Trump. Det är deras arrogans, deras partiskhet, deras förakt för vanligt folk och för fakta som har banat vägen för en “antimediekandidat”.
3) Vi bör analysera vad Trump egentligen menar utifrån detta, att han använder språket mer än politikens innehåll för att vinna stöd. Så som en panellist i Fox News påpekade, har andra kandidater framfört förslag som ligger nära Trumps men formulerade på traditionellt politikerspråk och därför inte väckt samma uppståndelse.
Faktum är att den nyliberale presidentkandidaten Rand Paul dagen före Trump till CNN sa: “Vi måste göra en paus för immigrationen från Mellanöstern till dess vi vet om vi beviljar inresa för folk som vill attackera och döda oss” (We have to have a pause on immigration from the Middle East till we can get a handle on ‘are we admitting people who want to attack and kill us?‘ Se mer: källa) Jag gissar att Trump lyssnade och sa samma sak men med sin bombastiska stil, främst genom att namnge en religion istället för en geografisk region. Genomslaget blev ett annat än Rand Pauls.
Dessutom påpekar Donald Trump (för New York Times, se mer här) att den av vänstern idoliserade presidenten Franklin D Roosevelt internerade japaner under andra världskriget: “Denne högst respekterade president gjorde samma sak. Vår nation var i krig då, och nu är vi i krig mot radikal islamism.”
Om man tittar på detta objektivt, och utan de hopplöst känslomässiga laddningar som identitetsfrågor har idag, är inte Donald Trump utan poänger. Väst kan inte låta islamska extremister begå massmord på våra gator. De utgör ett existentiellt hot mot vår civilisation, mot vårt sätt att leva. Då är det proportionellt att vidta drastiska åtgärder. Om det kan man tycka Trump har rätt och etablissemangen fel.
Jag har två invändningar: dels om det är rätt åtgärder, dels om retoriken i sig skapar problem som Trump inte kan kontrollera. Jag tycker Rand Pauls formulering är mer statsmannamässig. Men jag gissar att Rand Paul avser att landa i att kristna på flykt från Mellanöstern inte ska stoppas — och då menar han samma sak som Trump. Ska man inte säga det man menar? Ska man belöna de politiker som lindar in och döljer sina avsikter? Här tror jag Trump har rätt och att det är det hans opinionsstöd visar.
Men den högintensiva retoriken? Den kan slå tillbaka, och det är det massmedierna nu hoppas på genom att själva spetsa till Trumps budskap mer än han själv gjort. Vem är då ansvarig för vad mediekonsumenten uppfattar? Jag vill påstå att de massmedier som varnar för polarisering är de som är de värsta bovarna när det gäller att polarisera samhällsdebatten. Vänstermedierna bedriver här en avancerad form av härskarteknik. Syftet med att tala om polarisering är att tysta de åsikter man själv ogillar. Polariseringsproblemet gäller aldrig vänsteraktivister, utan bara dem som står på andra sidan.
Trump vrider helt enkelt detta vapen ur mediernas händer och vänder det tillbaka mot vänstermedierna och kör det i magen på dem.
För det är nog så att politiska valkampanjer inte längre handlar om en kamp mellan olika politiska partier och kandidater, utan om en kamp mellan politiken och medierna om vem som ska bestämma vad väljarna får höra.
Hittills har Trump vunnit varje rond mot medierna. Frågan är om han kan fortsätta göra det i 11 månader till.