I sin krönika i DN, EU-krisen är samtidens paradox, problematiserar Richard Swartz det faktum att vi blir allt mer måna om nationalstaten i takt med att globaliseringens genomslag växer:
Men europén fortsätter att envist klamra sig fast vid sin lilla nationalstat eftersom hans känsla av samhörighet har mer med nationella gränser än med europeiska institutioner att göra. ”Europé” uppfattas fortfarande som ett slags konstgjord identitet . . .
Ty där [i den lilla nationalstaten] finns varken resurser eller politiska verktyg: det nationella särintresset handlar bara om att stänga om sig, om att huka, om en nostalgisk utopi som för säkerhets skull har förlagts i det förflutna. ”Rädda sig den som kan” är partikularismens mantra, slagordet för dem som vill ha mindre i stället för mer Europa, samtidigt en reaktion som kommer att påskynda den europeiska unionens sönderfall.
För egen del tycker jag inte det är paradoxalt, utan högst naturligt, att människor i en tid då hela världen kommer närmare (genom internet, teknik, billigare resor, ökad handel på globala marknader, globala säkerhetshot som jihadism och folkvandringar) blir angelägen om att finna samhörighet och gemenskap i sin närmiljö. Vi människor vill kunna känna igen oss, veta vad vi kan räkna med att möta i vardagen. Vi vill helt enkelt kunna förstå och kunna förutse hur vi ska agera för att uppnå våra mål för oss själva och våra närstående.
Vi vill helt enkelt ha något som vi kan kalla vårt hem och vår hembygd.
Så länge den stora världen gör sig påmind genom bättre teknik och billigare resor (via frihandel och global marknadskonkurrens) har vi ingenting emot den. (men glöm att frihandel var ytterst kontroversiellt på 1880-talet. Så inte nu, eftersom vi vet vad den ger).
Men den fria rörligheten för varor och tjänster har en helt annan karaktär än fri rörlighet för människor. Till skillnad från en TV tillverkad i Asien påverkar inte en sådan TV-apparat i vår bostad våra sociala normer eller samhällets gemenskap. Människor däremot, bär med sig ett kulturellt och civilisatoriskt arv som sitter djupt rotat. Och det är inte lätt att överge.
Detta är naturligtvis inget oöverkomligt hinder, men det är ett hinder som idag förnekas i samhällsdebatten. Just eftersom det förnekas vänder sig många emot den förda öppna-era-hjärtan-politiken. Budskapet förenas inte med några som helst lösningar på de kulturella utmaningar som ökad öppenhet betyder. Så länge det inte sker är det inte en dum tanke att slå vakt om den trygghet och förutsägbarhet man har.
Redan inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 sa jag i debatter att vi kan gå med och påverka Europa, men vi måste göra det utifrån en egen styrkeposition. Vi kan bara gå med i internationellt politiskt samarbete om vi själva tror på Sverige. Bara den som är trygg i sig själv kan samarbeta med andra, göra sin röst hörd och verkligen bli en jämbördig part med andra nationer.
Och det är här de svenska etablissemangen brister betänkligt. Länge försvarade svenska regeringar och svenska europaparlamentariker den förda politiken i Bryssel utan att värna svenska ståndpunkter. Jag upplevde att svenska politiker var EU:s ambassadörer i Sverige, snarare än att i EU framföra svenska ståndpunkter. Vad är Sverige då, om inte en lydstat underkastad någon annan?
Kritiken mot EU är helt enkelt att man gått fram alldeles för fort och därmed skapat en förtroendeklyfta mellan unionen och dess folk. Denna klyfta har man inte ens försökt överbrygga. På senare år har dock EU varit fullt upptaget med skuldkrisen där vissa euroländer överutnyttjat sin kreditvärdighet och satt hela valutan i gungning. Inte heller detta har stärkt EU:s ställning bland medborgarna. Tvärtom har ju EU visat att man inte behärskar den globala, överstatliga nivån. Man har skapat system som snarare orsakar splittring mellan länderna än samförstånd.
I detta läge är det sunt och rationellt att den skeptiska hållningen mot europaprojektet växer. Det tycker jag Richard Swartz och många andra borde väga in i sina analyser. Bryssel har skött europatanken extremt inkompetent.
Det vore ju märkligt om européer inte intog en skeptisk hållning till ett projekt som drivs av sådana klåpare. Om nationella politiker uppträtt på detta sätt hade de blivit bortröstade i nästa val. Men i EU sitter alla kvar, hur folk än röstar. Det går inte utkräva ansvar från makthavarna i Bryssel på det sätt vi kan göra av makthavarna i de nationella parlamenten. För mig är det ett viktigt skäl till att värna nationalstaten och förhålla sig skeptisk till Bryssel.
Richard Swartz kan ju inte mena att vi ska avskaffa demokratin (som finns i nationalstaterna) för att ge all makt till teknokrater och politruker i Bryssel (som inte är avsättningsbara i allmänna val av någon). Vi kan inte avskaffa våra värderingar på globaliseringens altare. Det internationella samarbetet måste växa fram underifrån — inte kommenderas uppifrån.
Först när vi är trygga med vår plats på jorden, kan vi rikta blickarna utåt. Att skapa denna lokala trygghet är med andra ord det viktigaste politiker kan göra för att kunna skapa förutsättningar för internationell storpolitik. Tyvärr gör man allt annat än det. Man tror sig kunna hoppa över svenska folket, strunta i det, föraktfullt tro att det ska anpassa sig bara man kör över det tillräckligt många gånger.
Det kommer inte att gå.
Jag vill se ett nytt europaprojekt där man först slår fast en konstitution som deklarerar vad man inte har rätt att lägga sig i från Bryssels sida. Sedan måste Bryssels europanivå få en demokratisk legitimitet genom ett europaval där en Europas president och hela dennes administration kan röstas bort till förmån för ett alternativ. Makten i Bryssel måste kunna avsättas i val. Slopa europaparlamentet och gör parlamentsmandat till elektorer i presidentval. Ministerrådet (folkvalt i medlemsländerna) bör utgöra församlingen som röstar om presidentens förslag ska antas eller förkastas.
Det internationella måste helt enkelt balanseras med det nationella. Vi kan inte få global politik utan att först och främst respektera nationalstaternas roll i det som kan och därför bör beslutas lokalt.