Det avtal om Irans nukleära program som president Obama vill få amerikanska kongressen att anta syftar, enligt Obama, till att dämpa konflikterna i Mellanöstern och skapa balans mellan sunni och shia. I verkligheten kan Obamas avtal mycket väl leda till motsatsen: kraftig upprustning och intensivare krig mellan muslimer.
I Wall Street Journal publicerar brittiske professor Niall Ferguson (en av mina favoriter) en rakbladsvass analys av Obamas intentioner om fredlig samexistens: Iran Deal and the Problem of Conjecture.
Det är en analys som mynnar ut i att Obama kanske kan komma att jämföras med brittiske premiärministern Neville Chamberlain som utropade ”fred i vår tid” men vars pacifism inom några år bidrog till 50 miljoner döda i andra världskriget. Ja, Obama blir faktiskt mer ansvarig för ett storkrig eftersom han släpper loss enorma resurser till Iran (som nu är blockerade av sanktioner) att använda för att angripa sina motståndare i regionen. Obama kan komma att framstå som den som ordnade finansieringen av Irans försök att ta över hela Mellanöstern och utrota alla sunni som inte konverterar till shia.
Ferguson ställer den enkla, men helt centrala frågan: ”hur kommer Irans rivaler att reagera på ett avtal, som betyder att Iran kan uppgradera sina konventionella vapen 2020, ballistiska missiler 2023 och till 2025 med kärnvapen?”
Obama hoppas genom att köpa tid att aktörerna till 2020 ska bli vänner och inte längre använda våld mot varandra. ”Ett mer realistiskt alternativ är att Obama får en vapenupprustning och intensifierad konflikt.” Ja, det borde ju till och med ett barn begripa.
Historieprofessor Ferguson läxar också upp Obama angående dennes jämförelser med Richard Nixons öppning till Kina och Ronald Reagans nedrustningsavtal med Sovjetunionen:
Dessa jämförelser är missvisande. Mao Zedong och Michail Gorbatjov gjorde upp med USA ur en position där de var starkt försvagade. . . I motsats till detta har Iran, trots svår ekonomisk press pga internationella sanktioner, vunnit strategisk framgång i regionen [det senaste årtiondet] och stärkts inrikes genom krossandet av oppositionen 2009.
Ferguson påpekar också att USA under kalla kriget spelade ut de två varianterna av kommunism, den leninistiska i Sovjet mot den maoistiska i Kina. Sedan konstaterar han att Obama nu, i konflikten mellan två former av islamsk extremism, sunni och shia, börjar backa upp shiitiska Iran. Därmed fjärmar sig USA från allierade sunni.
Genom att göra så, är jag rädd, bidrar väst till att stärka de sekteristiska konflikterna på alla plan. Allt medan president Obama upprepar sin tomma fras om att ”islam är fredens religion”.
Internationell statistik visar att antalet terrordåd fyrdubblats mellan 2006 och 2013 och antalet dödade ökat med 130 procent. Av de dödade har under perioden andelen muslimer ökat från 75 till 92 procent, skriver Ferguson och avslutar:
Obama hoppas att hans avtal med Iran ska bryta den trenden. Min prognos är att effekten blir den exakt motsatta. Redan innan han lämnar ifrån sig nycklarna till Vita huset kommer vi att se att det inte finns något enkelt val mellan krig och fred. Obama har köpt tid. Irans kärnvapen förskjuts framåt i tiden. Men han har också hällt bränsle på en flammande konflikt som inte behöver kärnvapen för att bli än mer dödlig än den redan är.
Hoppet står, som jag ser det, till att amerikanska kongressen stoppar Obamas Iranavtal, som i och för sig också Europa är medskyldigt till. Som vanligt gömmer sig europeiska politiker när kontroversiella internationella frågor står på dagordningen. Det är så talande att analysen publiceras i en amerikansk tidning – europeisk media är inte intresserad av globala och historiska skeenden, bara av trams och fjuttigheter.
Det är mycket som står på spel. För mig framstår det som vansinne att inte ägna mer energi åt hur man ska desarmera den krutdurk som Mellanöstern är.