Svensk samhällsdebatt är så upptagen att utpeka alla svenskar som rasister att man inte riktigt har koll på vad som händer i verkligheten. Malin Siwe skriver i dag:
I måndags publicerade Expressen/KvP/GT listor över nät- och sms-deklaranter under 35 år som tjänade mest i fjol. Det är fascinerande läsning som säger mycket om dagens Sverige. [Det verkar] inte vara något hinder att ha ett namn som måste bokstaveras. Det vimlar av namn som stammar från Balkan, Mellanöstern, Indien och Kina …
I bostadsområden där det knappt bor någon Andersson och Lundström längre sprids ibland – inte minst bland killar – bilden av att Sverige är ett genomrasistiskt samhälle, att man är rökt om man har invandrarrötter. Lönetoppen visar hur ogrundad den föreställningen är. [U]ngdomar ska inte luras att tro att läget är hopplöst.
Luras var ordet. Luras att tro att Sverige är rasistiskt. De som så slarvigt använder detta angrepp beter sig inte bara svinaktigt mot politiska motståndare och omöjliggör en seriös debatt, de lurar också dem man säger sig värna att tro att de är värdelösa och inte har någon chans.
Jag är så evinnerligt trött på vänsteraktivisternas falska anspråk på att vara goda och empatiska. I själva verket vill de bara förhäva sig själva, framställa sig som änglar i sina egna hjärnor, och i detta syfte drar de sig inte att trampa på dem man tycker så synd om.
Den som har brant uppförsbacke har ingenting att hämta i vänsterns offerroll. Framgång når bara den som arbeta hårt, försörjer sig själv på laglig väg och antar verklighetens svårigheter som utmaningar som ska övervinnas. Politiken kan inte skänka personlig framgång till någon. Det kan man bara ordna genom eget ansvarstagande.